Det gick inte mer än vecka förrän knivattacken i Vetlanda – där gärningsmannen framförde ett ”Allahu Akbar” medan han attackerade – förpassats till glömskan. Om det alls talas om händelsen nu så är det ur gärningsmannens perspektiv. Den utsatte, den olycklige, den som borde ha fått permanent uppehållstillstånd för längesen så att han sluppit drivas till attacken mot sju oskyldiga män.

Den 6 mars publicerade Expressen en (låst) artikel med följande presentation:

”Omid” vill inte längre vara afghan efter dådet i Vetlanda.

Emma tvingas radera rekordmånga rasistiska kommentarer i en lokal Facebook-grupp.

Företagare får höra att de bör sluta anställa personer med invandrarbakgrund.

Vilket Vetlanda är det som ska stå kvar när spillrorna plockas upp?

–Vi måste erkänna våra fel och brister, säger oppositionsrådet Jan Johansson.

Jag har inte för avsikt att betala för att läsa resten av den här smörjan, men jag kan ju mycket väl tänka mig vilka dessa ”vi” är, som oppositionsrådet pratar om. Det är du och jag som måste erkänna våra fel och brister – inte knivmannen som försökte mörda sju personer.

Tillåt mig också tvivla på sanningshalten i det där med ”rekordmånga rasistiska kommentarer” i Emmas kommentarsfält. Jag är jämt och ständigt ute på sociala medier, och jag har ärligt talat inte sett särskilt mycket alls av den varan. Däremot blir ju allt fler människor djupt förtvivlade över att så många förblir närmast oberörda över att en utländsk medborgare kommit till Sverige och försökt mörda sju oskyldiga personer. Därför är det klart att tonläget kan bli hårt ibland.

Men precis som man letar högt och lågt efter ursäktande förklaringar till sju mordförsök borde man också kunna leta efter förklaringar till att folk reagerar så kraftigt på den tårfyllda medkänslan med afghanen i Vetlanda. Istället för att ständigt påtala att svenskar är rasister som hatar och hotar – varför inte ta en titt på hur samhället ser ut och försöka förstå varför folk är så arga, upprörda och förkrossade?

Majoriteten av svenska folket har ställt sig negativt till att Sverige ska släppa in tusentals ensamkommande unga män i vapenför ålder. Endast en liten grupp välmenande do-gooders har ställt sig bakom gymnasieamnestin. Trots det minimala stödet från medborgarna har den genomförts, och med uselt resultat dessutom. Det får folk att känna sig överkörda, nonchalerade och illa behandlade. Vi har trots allt, redan som små knoddar, fått lära oss att all makt i vår demokrati utgår från folket – så vad gör det med oss när vi inser att vi inte har någonting alls att säga till om när det gäller en så viktig sak som invandringen?

Att det dessutom förekommit påfallande mycket våld och missbruk i de här grupperingarna har givetvis påverkat människor ytterligare. Otryggheten växer och folk som lever i verkligheten kan se sambanden mellan invandring och brottslighet i sin egen vardag.

Så varför är det ingen som visar förståelse för det? Varför är det värre att uttrycka kritik och missnöje på sociala medier än att försöka mörda människor med kniv?

De som nu gråtmilt pratar om vilken fruktansvärd tragedi detta är för gärningsmannen, de reagerar ärligt talat väldigt egendomligt. Deras reaktioner skulle betraktas som onormala i stort sett överallt i hela världen utom just i Sverige. Sverige är ju landet där det onormala blivit normalt, där det sjuka betraktas som friskt, och där brottslingars väl och ve är minst lika viktigt, om inte viktigare, än brottsoffrens. Såvida inte brottslingen är etnisk svensk och offret har ett annat etniskt ursprung, då är det ingen som letar förmildrande omständigheter för dådet.

Det här beror åtminstone delvis på att socialdemokraterna vill upprätthålla skenet av att alla etniska svenskar är lyckligt lottade, har det gott ställt, kan leva sina liv ungefär som de vill och inte har anledning att klaga på något. De vägrar helt enkelt erkänna att samhällskontraktet är brutet för längesen och att det finns mängder med etniska svenskar som är fattiga, utsatta och sårbara. Att erkänna det skulle vara detsamma som att erkänna at de brustit i sin välfärdspolitik och det skulle de aldrig göra. En socialdemokrat kan helt enkelt inte ha fel, enligt sin egen världsbild.

Den attityden har sakta men säkert sipprat från makten ner i folkdjupet så att allt fler medborgare tror att det ska vara så här. När de sen blir tillfrågade om attacken i Vetlanda, eller liknande händelser, så signalerar ryggmärgsreflexen att de i första hand ska uttala sin empati för gärningsmannen.

När jag berättar om det här för vänner och bekanta utomlands skakar de bara uppgivet på huvudet. Och det gäller inte bara mina amerikanska vänner som röstar på republikanerna om nu någon trodde det – nej, det gäller i precis lika hög grad folk som även enligt svenska mått mätt är ”goda” människor.

Jag har en vän i London som arbetar med integration och själv har upplåtit delar sitt hem till asylsökande. Han har en minst sagt liberal syn på invandring, men kan inte för sitt liv förstå hur svenskarna så lättvindigt kan ta brottslingar till sitt hjärta eller hur vi kan låta utländska medborgare utan uppehållstillstånd stanna i Sverige trots att de är dömda för grova brott.

– Något måste vara väldigt fel i Sverige när människor är så illojala mot sina egna landsmän, sa han senast vi pratades vid på Skype.

Och jag kunde naturligtvis bara nicka och hålla med.