Jag kan förstå den läsare som rycker till vid åsynen av denna rubrik. Den är avsiktligt provocerande och kan tyckas farligt kättersk. Kan det vara frågan om ett spridande av förakt för vetenskap? Görs här försåtlig propaganda för så kallade alternativa fakta?

Låt mig genast säga: jag är inte ute efter att förtala forskning. Jag är själv naturvetare. Och naturvetenskapen får nog finna sig i att fösas in i det generöst definierade område som med dagens språkbruk kallas ”forskning”.

Men min naturvetenskapliga trygghetsbubbla har i ett visst avseende spruckit. Jag har drabbats av en dyster insikt. Insikten är inte alls ny, tvärtom, och inte särskilt djup. Jag har upptäckt att forskning, till och med naturvetenskaplig forskning, kan fungera precis som en religion, komplett med blind trosvisshet, fanatiker och förföljelse av oliktänkande.

Hur har detta kunnat hända? Jag ser med beklämning inte bara på det galna samhället omkring mig. Jag ser dystert, osäkert och med viss rädsla på mig själv.

Vi skall ju vara så upplysta. Vi påstås leva i ett ”kunskapssamhälle”. Kanske har vi lärt oss i skolan att i det mörka förflutna, på medeltiden, då trodde man blint på auktoriteter som till exempel Aristoteles eller kyrkan. Men så, säger vi, så gör vi inte nuförtiden. Nej, säger vi trosvisst, nuförtiden tar forskningen reda på fakta, kunskaper som den vanliga människan, medborgaren, kan ta till sig och använda för att kunna göra väl övervägda val.

Eller också är vi postmodernistiskt sofistikerade och tänker att kunskap, ja det är bara en social konstruktion.

Men är det verkligen så forskningen förhåller sig till samhället? Jag såg, av en ren slump, ett citat. Det var en annan av de stora filosoferna från antiken som citerades, nämligen Platon. Jag hoppas att citatet är någorlunda korrekt: ”Kunskap är sann, berättigad tro. Vi kan ange goda skäl för det vi tror eller håller för sant.”

Ungefär samtidigt råkade jag se ett annat citat, som tillskrivs Napoleon: ”Historia är den packe lögner vi har valt att tro på.” Det låter som något Napoleon kan ha sagt efter Waterloo, och jag kan inte hjälpa att jag drar på munnen, även om jag förstås vet att historikernas svåra och viktiga uppgift är att försöka finna och beskriva vad som verkligen har hänt. Men Napoleons cyniska yttrande (om han verkligen har sagt det) har en viss relevans för det jag vill diskutera.

Låt oss återvända till Platon. Det intressanta är att han inte sätter upp någon skarp gräns mellan kunskap och tro. I Platons ögon är kunskap tydligen snarare ett slags specialfall av tro. Och det kan han kanske ha rätt i, om man tänker efter.

Hur ser det ut inne i den vetenskapliga världen? Forskarna vet väl, om några? De ägnar sig väl inte åt tro? Låt mig berätta om hur det kan vara om man är till exempel fysiker. Det finns massvis med fysik, både gammal och ny, som jag egentligen inte ”kan”. Det man lär sig som student, som doktorand och under åren som forskare är bara en liten, liten bråkdel av all den fysik som producerats. Man får hoppas att man har lärt sig det mest väsentliga. Om de nya, stora upptäckterna (utanför mitt eget specialistområde) har jag väl hört en del, läst en del och ibland sörjt över att jag inte har haft tid eller förmåga att verkligen sätta mig in i dem alla. Kanske jag ändå någon gång har känt undran, rentav tvivel. Det har hänt att jag av rent intresse försökt tränga in lite djupare. Men så småningom har jag (för det mesta) accepterat dem. Jag har kanske förstått lite mer, men framför allt vet jag att de har stötts och blötts och granskats och kritiserats av mina mer insatta kolleger. Så jag antar att de bör vara riktiga. Tills vidare.

Med Platons ord: jag tror. En mindre del av min kunskap om fysik vågar jag kalla egen och omedelbar, men mycket är i själva verket tro, om än inte klockartro. Jag tror inte att jag är ensam om detta. Min någorlunda väl avvägda och förhoppningsvis omdömesgilla tro är förstås ett professionellt drag och en nödvändighet. Det är så vetenskapens kollektiva arbete fungerar.

Men det fungerar inte alltid. I varje fall inte över ämnesgränserna. Det har hänt att fysiker ganska arrogant har satt sig över det kunnande som finns i andra områden – ett exempel är frågan om jordens ålder. Och såvitt jag har förstått finns det många människor, även högt bildade personer och kanske till och med en och annan fysiker, som exempelvis inte tror på Darwins teori om evolutionen, trots allt vad som har sagts av experterna i ämnet, alltså biologerna och genetikerna. (Jag borde kanske tillägga, för undvikande av missförstånd, att jag själv efter ganska grundliga privatstudier är helt övertygad om utvecklingslärans riktighet.)

Misstro mot utvecklingsläran kan som bekant bero på religiös tro. Misstro kan också bero på en alltför ytlig kunskap om andra områden än ens eget. Men vi bör för den skull inte glömma att det vi tror är god kunskap i själva verket ofta är tro i den meningen att vi – kanske omedvetet – har valt att tro på en auktoritet. Även djupare kunskap kan leda till misstro. Det sista är nog ganska normalt vid den så kallade forskningsfronten.

Jag har nämnt dessa ting bara för att visa att tro, i Platons mening, spelar en betydande roll inom vetenskapen. Låt mig nu lämna denna speciella värld och titta efter hur vetenskapen fungerar i kontakten med samhället.

Ute i samhället finns alla möjliga människor med olika utbildning, yrke och sysselsättning. Tack och lov är inte alla fysiker, och jag har ingen anledning att tro annat än att de i genomsnitt är lika kloka och omdömesgilla som en genomsnittlig fysiker. Men de ställs ibland inför svåra frågor där de alla, i god demokratisk ordning och medborgerlig anda, skall försöka göra ett val, kanske genom ett val av politiker eller genom ett val av privat förhållningssätt. De akuta problem som för närvarande närmast ansluter till naturvetenskap har ofta direkt eller indirekt med klimatfrågan att göra: klimatförändringarnas orsaker och verkningar, vilka båda har att göra med såväl energiförsörjningsproblemet som överbefolkningsproblemet. Därtill kommer den pågående globala pandemin samt konflikter som delvis har naturvetenskaplig anknytning, som till exempel ras- och könsfrågor.

Det finns då, som jag nyss nämnde, en föreställning om att i det moderna samhället tar forskningen reda på fakta, kunskaper som den vanliga människan, medborgaren, kan ta till sig och använda för att kunna göra väl övervägda val.

Jag vill hävda att detta är en illusion. Det är inte alls så det går till.

I praktiken befinner sig den genomsnittliga medborgaren vanligen i följande situation. Vissa auktoriteter (ofta kallade forskare eller experter) låter via media meddela vad de låter förstå är fakta. De hänvisar till något som de mycket högtidligt kallar forskning. Populära framställningar florerar och ger åhöraren en illusion av förståelse och egen kunskap. Ibland uppträder förvirrande nog alternativa auktoriteter (även de kallade forskare eller experter) och meddelar något annat. De hänvisar också till forskning. Ytterligare andra auktoriteter (media eller genom media kända personer) kan ge den ena eller den andra sidan stöd genom att uppmana till förtröstansfull tro (eller hånfull misstro). Den genomsnittliga medborgarens bristande kunskap i själva sakfrågan innebär därför att medborgaren oundvikligen står inför valet att tro på den ena eller den andra av två eller flera auktoriteter; eller möjligen att tro eller inte tro på den enda auktoritet som presenteras i dominerande media.

Om det är så forskningen ter sig för medborgaren, vad skiljer den från religion? Situationen är ju – i medborgarens perspektiv – exakt densamma som den var inför kyrkans auktoritet på medeltiden (eller inför olika religiösa rörelser). Det handlar väsentligen om att tro och att ha den rätta tron, även om ordet tro inte nämns. I ett ultra-sekulärt land som Sverige är det förstås tänkbart att medborgaren (av brist på religiös erfarenhet) inte ser likheten.

Jag hör invändningen: det där är ju inte sant! Forskningen ger oss verklig kunskap! Medborgaren kan välja att lyssna där den verkliga kunskapen finns!

Men hur vet medborgaren var den verkliga kunskapen finns? Väljer man en auktoritet därför att man vet att den har rätt? Naturligtvis inte. Om man säkert vet vem som har rätt så har man ju själv kunskapen. När man väljer en viss auktoritet utan att själv ha tillräcklig kunskap i ämnet så väljer man med logisk nödvändighet att tro på just denna auktoritet. Det är inte helt olikt den inomvetenskapliga tro jag nämnde ovan, men inte heller helt likt. Skillnaden beror på en skillnad i förkunskapsnivå (inom sitt eget område kan man antagligen göra ett val med något större säkerhet).

Kanske medborgaren tror sig ha goda skäl för sitt val på så vis att medborgaren anser att den ena auktoriteten är mer pålitlig än den andra. Men hur vet medborgaren detta? I brist på kunskap i sakfrågan är det återigen en fråga om tro. Olika medborgare kan som bekant uppvisa besvärande olika åsikter om vilka auktoriteter som är pålitliga. Vem har rätt? För att inte tala om hur det kan skilja sig från land till land. Märkvärdigt nog kan majoriteten av ett folk tycka helt annorlunda än majoriteten av ett annat folk.

Men vad avgör då i allmänhet den enskilde medborgarens val av auktoritet, alltså medborgarens val av tro i en viss fråga?

Det är definitivt inte kunskap som är avgörande – det är ju just kunskapen som saknas, även hos dem som tror att deras allmänbildning skall få dem att välja rätt. Jag har en dyster hypotes (som nog kan utsättas för empirisk prövning): det som spelar roll är framför allt medborgarens flocktillhörighet.

Jag medger att det låter en aning nedvärderande. ”Flocktillhörighet” bör här fattas i vid mening, som social anknytning. Det kan handla om geografisk närhet, om politisk eller etnisk tillhörighet, om kulturell eller ideologisk hemvist, om yrke eller religion osv. Jag har tyckt mig se att medborgare inom en viss flock ofta har samma eller likartad tro i många frågor, medan medborgare i olika flockar kan ha mycket olika tro. Olika flockar kan finna varandra helt obegripliga, ja, avskyvärda.

Detta är utan tvivel ett demokratiskt problem. Det i praktiken tyvärr nödvändiga valet av en auktoritet att tro på kan leda till självförstärkande fanatism, polarisering och till att olika flockar har olika uppsättningar av vad som ses som fakta (”alternativa fakta”). Processen är väl känd och kan (teoretiskt) tänkas fungera ungefär som följer.

Anta att en viss medborgare ställs inför en komplicerad fråga. Medborgarens flocktillhörighet kan till exempel bestå i att medborgaren bekänner sig till en viss ideologi, vilken den nu kan vara. Medborgarens kunskaper i sakfrågan är ofullständiga, och följaktligen måste medborgaren – medvetet eller omedvetet – välja en auktoritet att tro på. Det är då troligt att medborgaren väljer en auktoritet vars hemhörighet, ursprung eller utsaga står i samklang med den ideologi medborgaren

bekänner sig till. Härmed har det i medborgarens ögon blivit klart vad som är ”fakta” i frågan, och det sätt på vilket ”fakta” har valts ut torde innebära att dessa nya ”fakta” även utgör ett stöd för medborgarens flocktillhörighet (ideologi, i detta fall), en tillhörighet som alltså förstärks. Nästa gång medborgaren står inför en komplicerad fråga har flocktillhörighetens inflytande på vad medborgaren uppfattar som fakta alltså blivit än starkare. Polariseringen är i full gång. Människor avlägsnar sig alltmer från varandra. Till slut kan de vägra att ens diskutera. De vill inte behöva lyssna på kättare. Kanske tidigare vänner och bekanta inte längre talar med varandra. Det låter fullständigt absurt, men så är det – som bekant.

Man bör betänka att den här självförstärkande processen inte enbart finns hos de människor som har andra åsikter än man själv. Den är ju sådan till sin natur att den kan finnas hos alla, var och en, även om det kan vara svårt att upptäcka att den tickar på inom en själv.

Jag kan ju inte undvika att se att insikten om blind tro är dubbeleggad. Jag har själv, förtröstansfullt, trott. Trott på en ljus, naturvetenskaplig bild av världen. Jag vill fortsätta tro. Men …

Finns någon bot? Finns det något sätt att undvika en vidare utveckling mot ett samhälle där komplicerade frågor och begränsade kunskaper leder till auktoritetstro och därifrån till fanatism och polarisering?

Det tål att fundera på.

David Liljequist har arbetat som lärare och forskare vid institutionen för fysik, Stockholms universitet. Utnämnd till professor i experimentell fysik år 2000, pension 2012.