Ju mer jag tänker på den historiska tid jag kan överblicka desto mer övertygad blir jag att Tocqueville hade rätt i att det största hotet mot demokratin är att staten genom en kombination av härsklystnad och patriarkalisk välvilja och omtanke gentemot medborgarna uppmuntrar dem i deras ständigt ökande oro i syfte att beröva dem deras frihet och i stället ge – åtminstone ett sken av – trygghet (se exempelvis här).

Patriarkalisk, förresten? Ursäkta mina könsstereotyper men det är knappast en patriarkalisk despoti som vi ser växa fram i ett land som Sverige utan i stället en matriarkalisk eller feministisk. Välfärdsstaten är inte någon barsk pappa. Barska pappor säger åt sina arbetslösa söner att de får gå till sjöss eller fixa någon annan försörjning bäst de kan. Barska pappor kräver disciplin och rättning i leden och utdelar gärna bestraffningar.

Mammor är däremot milda och oändligt förlåtande. De kramar och ger tröst åt ledsna och gråtande barn. Mammor känner sina barn och vet att dessa innerst inne har en varm och känslig själ även om de knivhuggit en skolkamrat och att om kramar och kärlek inte leder barnen på rätta vägar så behövs mer kramar och kärlek. Mammor är goda. Sverige har en feministisk välfärdsstat lika väl som vi har en feministisk regering och en feministisk utrikespolitik.

Ett besvärande faktum är att vår begreppsvärld saknar uttryck för den tocquevilleska typen av maktutövning. Ordet despoti får åtminstone mig att tänka på något stramt och manligt som Pinochet eller Hitler. Jag hittar inget sätt att uttrycka ett frihetsberövande som arbetar med ömma famntag och löften om en välkommen återkomst till barndomens behagliga ansvarslöshet.

Att västerlandet så länge lyckats hålla denna utveckling stången – det var snart tvåhundra år sedan Tocqueville presterade sina farhågor om demokratins framtid – beror, tror jag, på förekomsten av balanserande krafter i form av medborgerliga fri- och rättigheter och en anda av frihetsälskan i många länder, framför allt i USA som alltid varit västvärldens andliga ledare. Just i dessa dagar ser vi ett illustrativt exempel på motsättningen mellan å ena sidan den statliga goda viljan och å den andra många människors ofta grundlagsskyddade frihetsbegär. Statsmakterna i olika länder vill med ibland drakoniska metoder förhindra att människor träffas så att de inte ska smittas av coronat medan många människor protesterar mot restriktionerna för att de värnar om sin rätt att röra sig fritt och försörja sig.

Under de senaste årtiondena har enligt min bedömning Tocquevilles tendens tagit kommandot i Sverige som troligen på den punkten leder utvecklingen i västvärlden. (Men Sverige är ju det land i västvärlden som haft de minst frihetsinskränkande restriktionerna under coronat! protesterar du kanske. Visst, svarar jag, det har inte behövts så mycket böter och batonger för att hålla det oroliga svenska folket – undantaget ungdomen som i det här fallet med rätta anser sig näst intill odödlig – i schack. Det har räckt med en aldrig sviktande medial skrämselpropaganda.)

Varje dag flyttar den omtänksamma matriarkaliska staten fram sina positioner för att vänja folket av med att utöva sin frihet och underkasta sig tryggheten att leva i samklang med staten, framför allt att anamma de statliga tänkesätten. Låt mig ge ett aktuellt exempel.

Det handlar om regelverket för forskningen på universitet och högskolor. Regeringens proposition 2020/21:60 Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige framlades den 17 december förra året. Propositionen får mig att rysa.

En betydelsefull kraft i västerlandets utveckling under de senaste århundradena har varit den fria, vetenskapliga forskningen. Den fria, vetenskapliga forskningen baseras bland annat på tanken att forskaren endast ska söka efter sanningen där sanningen betyder något objektivt som ej påverkas av politiska överväganden. Men proposition 2020/21:60 upphäver denna väl beprövade och framgångsrika princip. I högskolelagen ska ett nytt stycke tilläggas vars bärande stadgande är följande:

Med akademisk frihet avses här den individuella akademiska friheten avseende både forskning och utbildning. Det fria kunskapssökandet och den fria kunskapsspridningen ska dock alltid utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller.

Forskaren ska alltså inte bara lyda sanningen och lagarna utan också den statliga värdegrunden. Det enda jag vet säkert om värdegrunden är att den är oklar. Den kan tolkas lite hur som helst. (Här har jag gjort det.) Om staten kan styra forskningen genom hänvisningar till en värdegrund som den själv hittat på och är så oklar att den ligger helt öppen för olika tolkningar inser man att det inte längre finns något skydd för den fria forskningen. Den friheten kan staten vips upphäva genom att tolka värdegrunden när den känner att den vill ingripa.

Tänk om det kom en lag om att även yttrandefriheten var underkastad värdegrunden. Då hade jag antagligen åkt i fängelse för texten i den nyss angivna länken.