RICHARD SÖRMAN: När blir jag rasist?

Snart ska det bli förbjudet i Sverige att delta i rasistiska organisationer. Men blir inte detta ett problem när vi inte är överens om vad som är rasism? Många verkar tycka att alla former av generaliseringar när det gäller människor är “rasistiska”. Det är rent vansinne. Vi måste klara av att göra skillnad mellan hur vi bemöter individer och hur vi ser på grupper av individer som bortom alla individuella variationer faktiskt tenderar att uppvisa vissa handlingsmönster.

Enligt TT kommer ett betänkande till regeringen i april om förbud mot deltagande i rasistiska organisationer. Alla riksdagspartier står bakom utom Vänstern, Sverigedemokraterna och Liberalerna. I media har flera kritiska röster höjts. Smålandspostens Fredrik Haage hänvisar till yttrandefriheten. Forskaren Christer Mattson säger till Svt-nyheter att det blir svårt att avgöra vad som är rasism och inte.

Men, som Fredrik Haage skriver, kanske är den huvudsakliga faran att ett förbud mot deltagande i rasistiska organisationer kommer att användas som politiskt slagträ mot vad som faktiskt är försvarliga åsikter. “Rasismen” är som bekant vår tids stora stigma. Ingen vill vara rasist. Samtidigt beskyller etablerade politiska rörelser varandra för att vara just rasister. Enligt många socialdemokrater är SD ett rasistiskt parti. Andra tycker att den så kallade “identitetspolitiken” vittnar om en rasfixerad och rasistisk människosyn.

Frågan är när en människa blir “rasist”. Många verkar tänka att rasismen består i att vägra se människor som individer. För att inte vara rasist ska man alltså glömma allt som har med ursprung och etnicitet att göra. Men är detta verkligen möjligt eller ens önskvärt?

Låt oss säga att jag är företagare. Tio personer har sökt ett kvalificerat jobb som jag har utannonserat. En av de sökande är född i ett arabiskt land och har ett arabiskt namn. Om jag sållar bort den personen utan att ta reda på vad han eller hon har för reella meriter eller kompetenser skulle många säga att jag begår en rasistisk handling. Undertecknad är beredd att hålla med om det. Om jag låter den etniska tillhörigheten omedelbart styra mitt omdöme när det gäller en annan människas professionella och mänskliga kvaliteter gör jag mig skyldig till en på många sätt osympatisk handling som mycket väl kan beskrivas som rasistisk.

Men låt oss säga att jag istället är Sveriges statsminister. Mina medarbetare berättar att 500 000 människor från Afrika och Mellanöstern står beredda att ta sig till just Sverige. Vi har ingen aning om vilka de är, om de har någon utbildning, eller hur många av dem som verkligen har skyddsskäl. Vi vet heller inte hur en så omfattande invandring kommer att påverka det svenska samhället: Vilka lagar och regler är dessa människor vana att förhålla sig till? Vilka förutsättningar har de att som framtida svenska medborgare bära upp ett demokratiskt och rättssäkert samhälle? Och vilka förutsättningar har de att ens skaffa sig utbildning och arbete i ett modernt och hyperorganiserat Sverige?

Med andra ord måste vi göra skillnad mellan individ och grupp. Hur rimligt det är att i likhet med vad många liberalkonservativa debattörer gör behålla individperspektivet när det inte längre är en enskild individ vi har att göra med utan 500 000 enskilda individer som naturligtvis är tillräckligt många för att kulturellt kodade beteenden ska slå igenom? I en mycket välformulerad artikel skrev Mattias Lindberg i går i Bulletin angående denna skillnad mellan individ och grupp: Inom många politikområden är det självklart att tala om specifika effekter från vissa grupper. Man talar exempelvis ofta om att män är överrepresenterade i våldsbrott och kriminalitet i allmänhet. Där förväntas individer i gruppen förstå att de inte är utpekade, utan att det är statistik det handlar om. Det handlar om samhällsanalys. Folk förväntas begripa det – särskilt politiker, kan man tycka.

Så hur blir det med rasismen nu då? Kommer en organisation som tillåter sig tala om den effekt som en omfattande invandring av vissa grupper av människor har haft på vårt svenska samhälle att förbjudas? Det blir rimligtvis effekten av att envisas med tanken att alla former av generaliseringar är rasistiska.

Och har vi inte alla ett ansvar att sluta hyckla kring dessa problem? Har vi inte alla ett ansvar att sluta skylla de problem som kommit med vissa invandrargrupper på “segregation” eller på “de låga förväntningarnas rasism”? Det finns kanske en anledning till att vi har låga förväntningar. Se hur det ser ut i dessa människors hemländer. Vi behöver sanning i Sverige, sanning och mod. Hur svårt kan det vara?

Richard Sörman