I sex år har jag varje dag på den här bloggen skrivit mer eller mindre förtvivlade artiklar om nationens tillstånd. Ibland har texterna varit mindre förtvivlade och då har jag till och med kostat på mig att skämta (låt vara cyniskt men i alla fall). Ibland har de varit mer förtvivlade och mer att betrakta som ett slags nödrop utslungade i etern i en desperat förhoppning om att mina MAYDAY skulle uppfattas av någon galaktisk räddningskryssare som skulle komma hit och rädda Sverige.

Barnsligt förstås. Men så barnsligt tryggt har mitt och alla andra nu levande svenskars liv varit. Inga storskaliga nationella katastrofer har inträffat under våra liv. Vad är tsunamin och coronat mot en riktig afrikansk svältkatastrof med åtföljande inbördeskrig? Tryggheten har varit fastskruvad i den svenska tillvaron. Ingen har behövt uppleva sådant som händer allt som oftast världen över, nämligen samhälleliga sammanbrott.

Senast ett rejält sammanbrott inträffade i Sverige var nog efter Karl XII:s död. Allt säckade ihop. Det vore som om hela vår tids samlade maktsfär omfattande politikerväldet och ledarskapet för det välfärdsindustriella komplexet – vilket på den tiden motsvarades av den karolinska krigsmakten med tillhörande administratörer – klubbades med elchockbatonger och räknades ut. Staten skulle ligga utslagen och varken kunna betala löner, bidrag eller pensioner. Medborgarna fick greja sina liv bäst de kunde.

Efter det karolinska enväldets sönderfall blev Sverige under ett sekel ett u-land vars politik till stor del bestämdes av subsidier och mutor från starkare europeiska länder. Med franskt bistånd hade Gustav III gjort sig till enväldig härskare år 1772. Han lånade pengar och slösade bort och blev tvungen att kalla ihop en riksdag år 1788 för att få beviljat mer intäkter från ständerna. Adelsståndet försökte muta prästeståndet med 7 000 riksdaler för att få dess stöd men Gustav III erbjöd det dubbla och vann prästernas röster varpå han gottgjorde de ofrälse stånden genom att ge dem samma rättigheter eller privilegier som tidigare hade varit förbehållna adeln. Så snart riksdagen var över fortsatte han sitt galna krig mot Ryssland, till stor del med finansiering av europeiska stater som var Rysslands fiender. Några månader efter stormningen av Bastiljen skickade kungen överstekammarjunkaren Taube till det franska hovet för att förhandla om en traktat där Sverige skulle erhålla 36 tunnor guld i bistånd. Dessförinnan hade Gustav III pantsatt Pommern för ett lån från Preussen. Missväxt och svält rådde under flera år i rad medan det ryska kriget pågick.

Sådär fortsatte det tills Karl XIV Johan, den förste Bernadotten, tog kommandot och återförde landet till ordningen. (Läs Dag Sebastian Ahlanders bok Sverige vid avgrunden: 1808 – 1814 om den avslutande sönderfallsepoken.)

Sedan dess har Sverige under tvåhundra år varit förskonat från svåra prövningar vilket till en del beror på att vi har haft tur – till exempel slapp vi undan världskrigen – men framför allt på att vi varit ett förnuftigt, flitigt, solidariskt, hederligt och ansvarskännande folk med en hel del pliktkänsla. Jag förmodar att den sortens tolkning av det förgångnas drivkrafter anses rasistisk eller på annat sätt olämplig men jag har ägnat många år att fundera över saken och inte kunnat komma fram till någon mer övertygande tydning. Vi och andra likartade folk har helt enkelt förtjänat våra framgångar.

Under de senaste decennierna har våra framgångar emellertid stigit oss åt huvudet och gjort oss övermodiga. Vi glömmer bort att generation efter generation av svenskar som föregått vår tids folk verkligen ansträngde sig både fysiskt och psykiskt för att nå de goda resultat vars frukter vi nu njuter. Vår tids människor som inte tänker underkasta sig liknande anspänningar vill inte erkänna att folkens öden bestäms av deras egna mentaliteter och attityder. Vår tids svenskar står här och har ingen aning om varför vi som land och folk en gång blev så framgångsrika. Nuets människor ställer inte ens frågan utan föreställer sig att det som är bara är, evigt och oberoende av kvaliteten hos de människor som bemannar skutan.

Så är det inte. Historien har inte inrättat ett säkert rum för Sverige. Tillvaron skjuter hela tiden små frön av djävulskap mot Sverige liksom mot alla andra länder och om vi inte förstår att värna oss med just förnuft, flit, solidaritet och de andra utvecklingsdygderna så kommer dessa frön att slå rot och låta djävulskapet växa till sig och ta kommandot över vårt samhälle.

I min förhoppningsvis överhettade hjärna är detta precis vad jag ser omkring mig. Varför står Sverige så lamslaget inför sönderfallet i vår mitt, inför skolan, kriminaliteten, invandringen, arbetslösheten, bidragsfusket och alla de andra problem som vi förundrade ser växa fram omkring oss?

En del beror naturligtvis på nonchalansen och inkompetensen hos våra politiska ledare men det räcker inte som förklaring. Det viktigaste skälet är nog att svensken i allmänhet blivit korrumperad av landets tidigare framgångar. Liksom vi tidigare förtjänade våra framgångar förtjänar vi nu våra svårigheter. Vi har förvandlats till ett folk av oansvariga, nyrika slösare som inte tål tanken att vi skulle ha några medborgerliga skyldigheter.