PATRIK ENGELLAU: Vem styr produktionsapparaten?

Lenin sa klarsynt och föraktfullt att kapitalisterna är så profitlystna att de sista av dem kommer att konkurrera om att få tillverka det rep varmed de ska hängas. Det ligger mycket i den observationen. För kapitalisten har kunden alltid rätt. Kapitalisten tillverkar det som kunden vill betala för.

Av det inser man att det spelar stor roll vilka som är kunder och vad dessa personer har i skallarna. Under det moderna stora ekonomiska miraklets tid – från andra världskrigets slut och ett kvartssekel framåt – var näringslivets huvudsakliga kunder den breda medelklassen av vanliga människor. I Sverige tänkte de ungefär likadant vare sig de var överläkare eller löpandebandarbetare. De vill ha bil och villa och resor till solen och därför inriktades produktionsapparaten på att tillfredsställa sådana önskemål. Det var de vanliga människornas vilja och värderingar som bestämde vad företagens skulle producera.

Nu ska jag undvika psykologiska betraktelser om att människorna kanske inte blev lyckligare av detta utan snarare förvirrade av sitt överflöd och i stället, som vanligt, peka på den fundamentala sociala strukturförändringen som fick fart av de ekonomiska framgångarna, nämligen politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets gigantiska tillväxt, både i absoluta tal och som andel av bruttonationalprodukten samt, vilket visar sig vara ännu viktigare när man betraktar situationen mer närgånget, som ideologiproducent.

Min tes är att den svenska ekonomin och produktionsapparaten håller på att omvandlas, och på senare år i accelererad takt, så att de inte längre är så känsliga för vad vanliga människor vill ha utan i stället lyder politikerväldets ideologiska mandat vars syfte är att utöka och förstärka politikerväldets långsiktiga maktinnehav.

Ett banalt men talande exempel ur vardagen: om man som jag bor i Stockholms innerstad och har bil måste man ibland tanka bensin. Det har på senare år blivit alltmer besvärligt eftersom mack på mack läggs ned. För något halvår sedan började jag använda en automatmack i Frihamnen. Men så propsade bilen på en liter motorolja och det finns inte i automatmacken. Jag har forskat lite och har nu hopp om att hitta olja vid en Circle K i Frescati. Min poäng är att produktionsapparaten inte bestäms av vad som är praktiskt för vanliga medborgare som jag utan av något annat intresse. Nästa steg kan vara att kött inte längre säljs på vanliga ICA-butiker utan bara i vissa licensierade specialbutiker. Kan de straffbeskatta plastpåsar så kan de väl stänga köttdiskar.

Politikerväldets kontroll över produktionsapparaten kommer sig inte i huvudsak via skatterna eftersom skatterna i stor del går till löner åt välfärdsstatens administratörer samt till bidragsmottagare. Dessa är för det mesta normala människor som ofta vill ha både motorolja, kött och kanske en resa till varmare trakter – glöm inte Dan Eliassons resor till Kanarieöarna!

Precis som efterkrigsmänniskorna hade sina drömprojekt – till exempel att flytta in i den moderna livsstilen ”PV, teve och wc” som jag skrev i en bok – vilket påverkade hur landets ekonomi såg ut så har politikerväldet sina ambitioner och favoritprojekt som de vill satsa på med hjälp av pengar och olika slags tvång. Det gemensamma för alla projekt härskarna engagerar sig i är att projekten nödvändiggör ett starkare politiskt inflytande i nationen, alltså maktförflyttning från det civila samhället till staten.

De två stora politikerdrivna projekten som kommit under de senaste årtiondena är invandringen och klimatomställningen. Kanske kan man räkna den vid det här laget i stort sett framgångsrikt avklarade kampen mot de tidigare självständiga och mäktiga professionella kårerna – läkare, skollärare, universitetsprofessorer, officerare etc – som ett likartat strukturellt politikerdrivet projekt.

Det som är typiskt för de politikerdrivna projekten är att de siktar på storskaliga och irreversibla samhällsomvandlingar som inte är genomtänkta utan inleds och drivs vidare på känslomässiga grunder. Om invandringsprojektet handlat om järnvägar så skulle räls och sliprar slumpvis men entusiastiskt ha lagts ut i terrängen i förhoppning om att det därmed skulle skapas en stambana. Bevis för att politikernas beslut endast är emotionellt grundade är sådana tätt förekommande kommentarer som ”vi har varit naiva” och ”vi såg det inte komma” och – ännu mer! – att de inte vidtar rättelse när de väl sett det komma. I det sammanhanget är det särskilt skrämmande att statsrådet Ygeman – han som för fem år sedan lovade att utvisa 80 000 personer utan vistelserätt i Sverige – nu i egenskap av högste ansvarig för den svenska energiomställningen lovar att det inte blir något problem med elen.

Ibland undrar jag om inte coronat håller på att förvandlas till ett nytt, permanent politikerprojekt. Om man kan fläta in pandemin i de övriga politikerprojekten blir helheten starkare vilket en ledarskribent på Dagens Nyheter insett: ”pandemier kommer att bli allt vanligare i framtiden, på grund av klimatförändringarna som försätter våra levnadsmiljöer i obalans”. Om det strular med vaccinet kan vi kanske sluta äta kött för att få bukt på coronat? ”Dessutom fortsätter antibiotikaresistensen”, tillägger ledarskribenten med vad jag i min gemenhet tolkar som ett hoppfullt tonfall. Energiomvandling plus antibiotikaresistens plus klimatförändringar plus immigration plus Agenda 2030 och Parisavtalet i ett enda politikerdrivet paket, det du!

Patrik Engellau