ANDERS LEION: Tjugonde avsnittet av självbiografin – ”Jag var mycket nöjd med den nya bilen”

Detta är avsnitt tjugu av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Vintern gick över i vår, och i sommar. Vi var tillsammans.

Jag åkte tunnelbana. Mitt emot mig satt Bo H. – som alltid vänlig, och nu lite roat intresserad. ”Jag hörde att du är tillsamman med Rita H. Jag vet hur det är. Du kommer att få veta att du lever.”

Han sa det vänligt, inte försmädligt, vilket andra avlagda skulle ha lätt att göra. Han satt mitt emot mig, rund och fryntlig, som alltid. Han blåste ett slags ballong av omfamnande trivsel omkring sig, samtidigt som han stack hål på den, trivseln.

Han hade rätt. Det var åtminstone arbetsamt. Vi var på Laboremus 60-årsjubileum i Uppsala. Vi åkte dit i en alldeles ny Amazon som hon lånat av sin far. Hon accelererade ut från Norrtull mot Riksettans första backe. Efter några hundra meter var det ett tvärt gupp. Hon hade lyckats få upp farten så att Amazonen flög flera meter. Hon skrattade uppsluppet.

Festen började högtidligt, som den borde i denna vördnadsvärda förening. Den upplevde nu en storhetstid under Enn K.s ledning. Snart försvann högtidligheten och ersattes av uppsluppet sorl. När Sven-Bertil T. och Monica N. framträdde hade de svårt att göra sig hörda.

Vi satt länge vid bordet och Rita hann bli otålig. Hon dansade med mig och andra, men riktigt roligt tyckte hon inte det var. Vi rullade hem ganska tidigt.

Vi åkte till Mariehamn och besökte Societetshuset. Den gamla träbyggnaden fanns fortfarande kvar. Vi, framförallt hon, dansade. Hon pikade mig för att jag inte kom mig för att dansa med andra. Det gjorde hon. När vi skulle hem på natten gick vi vilse, i den lilla staden. Vi bodde i en liten villa som liknade alla andra. Till slut hittade vi rätt villa. Vi var trötta och hennes humör var inte så glatt.

Färjan gick tillbaka till Kapellskär. I bussen därifrån mot Stockholm satt en liten barnfamilj framför oss. Han, hon och ett litet barn. ”Har du sett så sött”, sa hon, överdrivet, lite hånfullt. Vad var det uttryck för? Längtan? Rädsla? Eller bara ett uttryck för att hon minsann inte led av några småborgerliga drömmar?

Jag förstår inte att jag hann, att jag orkade. Jag fortsatte att hålla hög studietakt, samtidigt som fritiden blev dubbelt intecknad, nu skulle jag också hinna med de engagemang som Rita tyckte att jag skulle vara med på.

Jag följde med henne och fyra av hennes tjejkompisar till ett ställe i skärgården. Vi tog oss dit i två bilar. Redan i bilen kände jag mig överflödig. Sedan, under hela dagen och kvällen blev jag alltmer ett tillbehör, utan större värde. Flickorna pladdrade glatt med varandra, också om sina pojkvänner – och om andra män.

Sent på kvällen stod jag länge vid vattentunnan invid vedboden. Den var gammal och mossig. Jag stod och stirrade ned på den lilla vattenytan som blivit alldeles svart i skymningen. Det var som om jag trodde något fanns för mig därunder.

Och jag försökte förstå varför hon hade velat ha mig med, för att sedan demonstrativt strunta i mig. Hon kanske skämdes för mig? Eller var det bara jag som var för stel och omöjlig att ha att göra med?

Till slut gick jag in och letade upp en sovplats. De andra hade redan lagt sig, men pladdret fortsatte. Det försvann först när jag somnade.

Jag fick ut min examen från Handelshögskolan sent på våren. Jag hade studerat i drygt tre år och var glad och nöjd, och lite stolt, över att det gått så fort. Den normala studietiden var satt till fyra och ett halvt år. Jag åkte hem till föräldrarna som nu bodde i Västerås för att berätta nyheten och för att byta min lilla Renault Dauphine till den vassare, mer trimmade Renault Gordini, som jag egentligen velat köpa men som bilhandlaren inte hade haft inne just då. Rita följde med.

När jag berättade att jag var klar med studierna och att jag slutfört studierna snabbt, bara tre hade hunnit före mig, såg pappa glad ut. ”Jaha” , sa mamma, ”men Staffan, (kusinen från Norrköping), klarade det på elva månader!” Det var sant, men då hade han redan en civilingenjörsexamen.

Mamma hade inte många ord att säga Rita. Efter ett par timmar gav vi oss av. Strax innan dess, när Rita var på toaletten, anförtrodde hon mig: Den där flickan ser inte snäll ut!

Vi åkte till bilhandlaren för att byta bil. Han såg lite förskräckt ut när han fick se Dauphinen. ”Bra kört, bra kört” , sa han.

Rita hade fått låna bilen i en vecka och i sin tur lånat ut den till Marschen mot kärnvapen, som använt den som transportbil.

Jag var mycket nöjd med den nya bilen. Den var lätt, snabb, liten och rolig. Det gick att hitta parkeringsplatser både på Fjällgatan, dit jag flyttat, och på andra håll inne i staden.

Anders F. hade en likadan. En gång, på hemväg från Bibis föräldrars sommarhus, körde vi i kapp mot staden. Det var en juninatt och nästan inga andra fordon på vägen. Roligast var det i Slussenkarusellen. Vi åkte verkligen karusell, gång på gång.

Jag hämtar Rita på Timmermansgatan, i backen nära Bastugatan. Där bor hon med sina föräldrar i en tvåa. Lägenheten, inredd med samma slags möbler som mammas och pappas i Nyköping, är mindre och det är trångt mellan fåtöljerna med armstöd av böjträ och matbordet invid fönstret. Några bokhyllor finns det inte. Hemma fanns det många.

Ritas far är byggnadsarbetare, liksom min. Jag trodde det skulle vara lätt att prata med honom. Det är det inte.

Han, frun och ett annat par sitter vid ett lågt bord. De spelar kort. Jag hälsar, står kvar och försöker få igång ett samtal. Det går inte. Pappan är påtagligt besvärad. Jag ser mot Rita. Hon är också besvärad.

Konstigt. Vad kan det bero på? Vi, familjerna, är ju så lika. Det måste alltså bero på att jag går på Handelshögskolan.

Så är det nog. På hösten innan jag skulle börja på Handelshögskolan hade jag vikarierat några veckor på en skola i Arboga. Där fanns en söt, för att inte säga vacker kvinnlig lärare. Hon hade ett silverkors om halsen. Hon ville gärna tala med mig, men när hon fick höra att jag skulle börja på Handels såg hon förskräckt ogillande ut och avbröt kontakten.

Vi tar oss snabbt ut och ner till bilen på gatan. Vi svänger höger in på Hornsgatan mot Västerbron. Första trafikljuset slår om till rött. Jag lägger växeln i friläge i och flyttar handen till hennes vänstra knä. Hon flyttar undan den och: ”Det blir nervöst om du tar på mig för ofta.”

Anders Leion