I amerikanska Time gav nyligen vänsterjournalisten Molly Ball, känd för en biografi över Nancy Pelosi och för sin Trump-kritiska journalistik i Time, en inblick i en dold kampanj, som förts under hela valåret med amerikanska facket AFL-CIO i spetsen. Där visar sig tusentals kampanjarbetare ha sökt påverka röstningen och även sökt ändra regelverken. Man har bearbetat techjätte-miljardärer som kunnat hindra Trumpsidan att få ut sina budskap, tystat pinsamma avslöjanden om Biden, styrt och censurerat nyheter. Väljargrupper där en majoritet kunnat tänkas rösta för Biden har bearbetats via stöd från makarna Zuckerberg för att få dessa utvalda lokala distrikt att rösta. Av artikeln framgår även att det Ball kallar ”Skuggkampanjen” sållade fram 15 miljoner individuella väljare över hela USA, vars röst på Biden skulle avgöra valet. Dessa individer utsattes för en skur av påverkansåtgärder.

Molly Ball bekräftar själv att Zuckerbergs via sin fond bidragit med 300 miljoner dollar.

Nätverket samlade en rad ledare i USA:s vänsterkretsar och postmoderna näringsliv som delade liknande mål. ”Flera som deltog var ledare från sommarens upplopp. Gruppen hade inget namn, inga ledare och ingen hierarki, men den höll sina vitt skilda aktörer synkade” skriver Ball. Ball är här något motsägelsefull, eftersom hon samtidigt utpekar en person som diskret vakade över hela kampanjen och höll i trådarna – nämligen fackförbundets AFL-CIO:s seniore politiske analytiker Mike Podhorzer (bilden) som hade stor vana vid att påverka tidigare val.

SvD:s kulturredaktör Lisa Irenius, leker (14/2) med tanken att de här aktiviteterna inte är manipulationer utan snarast har utgjort ett brett och beundransvärt nytänkande i demokratins tjänst. Irenius accepterar Molly Balls påstående att ”Skuggkampanjen” var partiobunden och bara avsåg att ”rädda” demokratin från Trump, inte främja Biden. Hon ser det Molly Ball självklart och stolt kallar en ”konspiration” som en förnyande insats, värd all vår beundran. Hur långt kampanjen skulle varit villig att gå är dock oklart och outrett.

Bara ett exempel. Att många förundrades, då medierna redan innan alla röster hade räknats och då valet ännu kunnat gå i Trumps favör, utnämnde Biden till segrare förvånade många iakttagare. Trump skrev: ”Inom få dagar efter valet fick vi bevittna ett orkestrerat försök att kora vinnaren, detta medan många nyckelstaters röster ännu höll på att räknas”. Ball skriver att ”På ett sätt hade Trump rätt”. Hon uppger att Skuggkampanjen nämligen hade föresatt sig att ställa Trump och väljarna inför fullbordat faktum. Saken skulle framstå som klar, och Biden tidigt

utropas till segrare, detta för att söka förekomma Trumps väntade försök att ifrågasätta valresultatet.

Uppenbarligen lyckades taktiken.

Är det då verkligen att ”skydda den demokratiska processen” att hindra en kandidat från att hålla kontakt med sina väljare, att stänga av den ena sidans sympatisörer från sociala medier, att hindra negativa uppgifter om ena sidans kandidat och att liera sig med tech-miljardärer som bekostar kampanjer och utestänger motståndarna från deras media?

Narrativet i Time-artikeln är att valet handlade om Trump mot det amerikanska folket. Och den svartvita bilden förefaller också vara Lisa Irenius. Närmare sanningen är att 51 procent vann över 47,2 av de amerikanska väljarna. Att måla upp en annan bild är vilseledande.

På George Orwells tid skulle detta ha kallats för ”nyspråk”.

Det intressanta med Molly Ball är hennes unikt polariserade syn på de bägge kandidaterna och deras valteam. Biden vit, Trump svart. Läs artikeln och kolla själv.The Secret Bipartisan Campaign That Saved the 2020 Election | Time

Likaså närmast stoltserar hon med vad hon sett rika och inflytelserika personer i förening vara villiga att göra för att behärska stora delar av valprocessen. Det handlade alltså inte bara om att få fler att rösta. Molly Ball närmast stoltserar med att Skuggkampanjen utövade sådant inflytande. Det har fastslagits att bara 25 procent av väljarna personligen avlämnade sina röster i vallokalerna. I många distrikt krävdes inte ens ID-kort vilket gav chanser till felaktigheter. Trots kritik av Trumps metod att utnyttja sociala medier till det yttersta använde sig Skuggkapanjen av miljontals mail och sms-meddelanden. Då reglerna är olika i delstaterna sökte aktivister ändra på dem utan att gå via reguljära politiska fora. Allt detta hölls dolt för allmänheten och medierna. Hölls dolt – det vill säga till dess Skuggkampanjen själv insett att den behövde berätta publikt om sina tilltag – för att förekomma mer pinsamma avslöjanden från andra.

Lisa Irenius säger att många av de ingående nätverken är fullt öppna och välkända. Detta må vara – det fanns dolda och öppna nätverk. Men det är inte poängen – för vad Skuggkampanjen gjorde hade uppenbart också en stor inre, hemlighållen sida. Det egna ”avslöjandet” kom mycket riktigt först när såväl valet som installationen var över.

Ball gör sitt yttersta för att få kampanjen att framstå som en legitim åtgärd – en civil mobilisering för att få fler att delta och utfallet att bättre spegla folkviljan. Detta i ett land där så kallad politisk apati gör att många avstår från att delta i allmänna val. Men att man hyste så pass blygsamma avsikter för att värna den ”sköra” demokratin sätts nog i tvivel

när hon, apropå hur de drivande i Skuggkampanjen tänkte, skriver: ”Att skydda valet skulle kräva en insats av aldrig skådat slag”.

Amerika brukar ju beskyllas för att penningen styr där. Demokratin i vår gängse mening är ett historiskt fenomen. Var det som skedde hösten 2020 en hjälpande hand till folket – bakom dess rygg – eller helt enkelt plutokratins triumf?

Och om nu avsikten var så god och ren, varför höll man då så tyst om vad som försiggick? Och varför raljerar Molly Ball med ord som ”konspiration” och ”kabal,” om inte för att avfärda sådana – i sammanhanget fullt befogade termer – som petiga eller överdrivna?

Kronan på verket blev nog de demonstrantnätverk som kampanjens sammanhållare Mike Podhorzer ”utan att göra väsen av sig” höll beredda att rycka in, i det fall motståndarna behövde skrämmas upp. Podhorzer anges här ha studerat och spridit resultaten av sina fortlöpande opinionsmätningar på närmast daglig bas, vilket gav kampanjen ett utmärkt redskap för att släppa fram men vid behov också bromsa dem som stod redo att agera på gator och samlingsplatser. Molly Ball slår fast: ”För att stoppa kuppen som [Skuggkampanjen] fruktade var vänstern redo att översvämma gatorna”.

SvD:s kulturchef stödjer alltså en typ av brutal politisk aktivism som hittills har ansetts skada demokratiska val vare sig den tillämpas av orosstiftare vid Kapitolium eller av Skuggkampanjen på order av dess ”anspråkslöse” primus motor Mike Podhorzer. De aktiva saknade både legitimt politiskt uppdrag, väljarmandat och transparens. De kan misstänkas ha åsidosatt de regler som gäller för folkstyret varför en utredning vore befogad.

Vad Molly Ball har att berätta snarast överträffar de metoder som i valets överhettade polemik tillskrevs Trump-sidan. Att uppfatta detta som en osjälvisk civil aktivism, ägnad att stärka folkstyret riskerar snarare att fördjupa än lösa det amerikanska samhällets kris.

Carl Johan Ljungberg är Ph D i Politics och tidigare Timbro-medarbetare.