”Denna butik tar inte kontanter”. Den snorkiga upplysningen ser vi allt oftare, i takt med att regeringen och bankväsendet i ohelig allians strävar efter att skapa världens första kontantlösa samhälle. Bankerna befattar sig inte längre med de fullt lagliga betalningsmedel som kontanter utgör, vilket har fått mängder med butiker och restauranger att också vägra acceptera kontanta pengar. Att politikerna vill det här lika mycket som bankerna är uppenbart, annars skulle de ha sett till att stävja bankernas folkfientliga strategi. För det finns, för politiker som är lagda åt det maktfullkomliga hållet, en enorm vinst med ett kontantlöst samhälle – det är nämligen det perfekta övervakningssamhället.

Politikernas och bankernas agerande gör också att minsta lilla butik plötsligt tycker att de kan sätta näsan i vädret när människor kommer för att handla med fullt lagliga betalningsmedel. För trots att lagen är mycket tydlig med att man ska kunna betala med kontanter överallt så kan man lätt kringgå den med hjälp av den så kallade avtalsfriheten.

Avtalsfriheten innebär i korthet att alla har rätt att ingå avtal och att avtalsparterna själva väljer vad som ska avtalas, samt hur och med vem avtalet ska ingås. Men begreppet är missvisande. Vare sig bankerna eller de ”kontantfria” butikerna och restaurangerna har ingått något avtal med konsumenterna, och det behöver de inte heller göra. Det räcker nämligen med att de ”informerar” kunderna om vad som gäller. Man skulle kunna säga att de ingår avtal med sig själva medan konsumenten blir fullkomligt rättslös.

Så skulle det inte behöva vara, för det finns en rad undantag från avtalsfriheten och därmed också incitament för tvingande åtgärder från politiskt håll. Men istället för att respektera människors lagstadgade rätt att använda kontanter väljer de styrande att låta detta pågå. Det har lett till att bara omkring sex procent av svenskarna använder kontanter vid sina inköp, jämfört med 78 procent i resten av Europa.

I politiska sammanhang används det som ett argument för att kontanter mist sin betydelse för svenskarna. Så är det naturligtvis inte. Men även om en majoritet föredrar att betala digitalt så rättfärdigar det inte avskaffandet av kontanter. Den procent av befolkningen som av olika skäl nekas konto i banken blir helt utfryst liksom äldre och sjuka som inte kan hantera kort och swish.

Det som är svårast att fatta är att inte politikerna ser hur sårbart ett kontantlöst samhälle blir vid en kris. Digitala bedrägerier ökar lavinartat. De elektroniska systemen kan haverera när som helst. Och det är bara ett par år sedan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gav ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”, och klargjorde att varje svensk ska ha kontanter hemma i händelse av svåra olyckor, it-attacker och liknande – dessutom i mindre valörer. Hur ska vi överhuvudtaget kunna få tag i mindre valörer när det inte ens finns någonstans där vi kan växla in femhundringen från bankomaten?

Det absolut farligaste är naturligtvis att medborgarna i ett kontantlöst samhälle är helt i bankernas och myndigheternas våld. Allt vi gör kan spåras, och kommer sannolikt att spåras, precis lika effektivt som om myndigheterna installerade övervakningskameror i varje svenskt hem. Och det är naturligtvis också det som är den egentliga avsikten med kontantlösa samhället. Det är minst sagt skrämmande.

BILD: Frånsidan av ett svenskt mynt från 1864 med Karl XV:s valspråk: ”Land skall med lag byggas”.