Detta är avsnitt tolv av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Tillsammans med många andra barn bodde jag i ett trevåningshus, färdigbyggt 1945. De flesta hade, liksom vi, föräldrar som var arbetare, men där fanns också några ingenjörer och även en man som kallades disponenten. Vad han disponerade fick jag aldrig klart för mig, men det var helt uppenbart att han hade högst social status. Alla hälsade på honom och han hälsade på alla.

Vi gick alla i samma folkskola, även om vissa gick i hjälpklass. Efter fyra år avskildes de som skulle till läroverket. Dit flyttade alltså också jag. Jag fick några gliringar hemma på gården, men annars fortsatte samvaron där ungefär som tidigare, även om mitt deltagande i gemensamma lekar blev allt glesare

I läroverket fortsatte avskiljandet i gymnasiet som en följd av vald studieinriktning. På latinlinjen var det många flickor, färre på reallinjen. Latinlinjens flickor var sötare, men blev fulare allteftersom tiden gick. (Detta konstaterade inte bara jag, utan också en dam som själv gått på latinlinjen, vid en återträff några decennier efter studentexamen. Latinflickorna hade lätt att bli gifta och lätt att förslappas som hemmafruar. Våra realflickor behöll spänsten – också som en följd av ett aktivt och kvalificerat yrkesliv).

Men mest var ändå skolan en lång transportsträcka. Det gällde att sitta av tiden. Det fanns inte så många sätt att muntra upp sig. Ett var att utmana lärarna, vilket jag gjorde. Det kunde leda till att kemiläraren kastade en nyckelknippa på mig för att jag påstod att en safir var blå – han trodde att jag som vanligt retades. Det gjorde jag inte. Jag var bara okunnig. Det kunde också leda till att jag så ihärdigt ifrågasatte en kvinnlig lärares föreläsning om Bellman att hon spetsigt frågade: ”Du kanske vill hålla lektionen själv?!” Och jag: ”Ja, vill fröken vara snäll att flytta på sig?” Det gjorde hon inte.

En annan lättnad under skoltiden var att jag tjänade bra med pengar under sommarloven, främst genom att arbeta med pappa, som hjälpare. Så kallades nyanställda ungdomar som skulle lära sig rörmokeriet praktiskt, tillsammans med någon erfaren. Systemet höll på att dö ut redan då. De erfarna yrkesmännen tyckte att de sinkades för mycket när de skulle handleda nybörjarna. Pappa var betrodd lagbas och kunde alltså få mig anställd över sommaren.

Första jobbet var på Rörstrands porslinsfabrik i Lidköping. Ugnarna skulle renoveras. De hade varit avställda några veckor men var fortfarande mycket varma. Jag, som fjortonåring, fick därför inte arbeta inne i dem. Laget hade 100 procent påslag på grundlönen, som en kompensation för arbetet i hettan. Det fick också jag, trots att jag aldrig var inne i ugnarna.

Första dagen fick jag i uppdrag att med skottkärra flytta avloppsrör i betong. Jag var angelägen att göra rätt för mig och höll hög takt, trots att ingen övervakade mig. På eftermiddagen kom någon förbi och frågade om jag fått kaffe. Nej, det hade jag inte. Jag kände inte till kaffepausen och ingen hade sagt till mig. När mannen såg den hög jag hade transporterat ihop sade han åt mig att ta det lugnare.

På kvällen cyklar vi, pappa och jag, från staden till en liten by, Truve, sex kilometer bort, där vi hyr övervåningen i en villa. Jag är mycket trött, men livas upp av den svala fartvinden och cykellyktornas ljuskäglor som gör träden vid vägkanten till lysande pelare. Vi trampar på. Jag andas med öppen mun och i den får jag besök av något flygfä.

Jag tjänade mycket pengar och ville använda en del till att köpa en kanadensare av en granne. Jag hade fått låna den av honom några gånger och tyckte det var roligt att kajka omkring med den på bäcken som flöt förbi och följa med bäcken ut på Vänern en bit. Jag paddlade under ett tak av trädkronor, som sträckte sig ut från båda sidor av bäcken. Sakta och tyst flöt jag fram i grönt halvdunkel.

Det tyckte inte pappa var någon bra idé. Han hade flera argument, men mest tror jag han tyckte det var besvärligt.

Jag var fjorton år, tjänade mycket pengar och var fortfarande ett barn. Jag lekte gärna nere vid bäcken. Jag kretade barkbåtar som jag drev framåt med hjälp av såpa. Båtarna fick ett litet lastrum fyllt med såpan. Från lastrummet borrade jag en liten kanal med utlopp i aktern, Genom att trycka på lastrumsluckan kunde jag pressa ut en liten korv av såpa. Den löste upp ytspänningen bakom båten, vattnet strömmade akterut och båten gled sakta framåt.

Jag tyckte om somrarna i Lidköping – vi var där fyra år i rad – inte bara därför att jag slapp skolan. Jag slapp undan alla blickar i Nyköping från dem som visste vem jag var. I Truve fanns det inte så många, även om de var väl så nyfikna, men dem var jag inte beroende av på något sätt.

Birgitta hade inget jobb, men hon fick förstås hjälpa till desto mer hemma. På kvällen hade hon ledigt, det vill säga det fanns inga sysslor som höll henne inne. Hon var ute länge på kvällarna, allt längre allteftersom veckorna gick.

Jag är redan inne och har lagt mig i det rum där jag sover ensam. Jag hör ytterdörren slå. Birgitta kommer hem. Det är tyst ett ögonblick. Sedan är det ingen svårighet att höra vad som händer. Först kommer några korta meningar, uttalade av pappa med väsande röst. Jag hör inte Birgitta säga något. Så hör jag slagen. Birgitta skriker inte. Hon stönar.

Varför fick Birgitta stryk? Ingen sade något direkt till mig, men jag hade tidigare på kvällen hört mamma med låg men intensiv röst tala med pappa. Nu förstod jag vad hon hade sagt, och varför pappa slagit henne. Birgitta hade börjat vara tillsammans med granngårdens pojkar, betydligt äldre än hon.

Jag sa inget till Birgitta och inget till föräldrarna, trots att jag tyckte det var obehagligt, förfärligt. Konstigt. Jag som hade så lätt för att hävda mig mot kamrater och lärare? Men det här, det var farligt på något okänt sätt. Jag visste inte hur jag skulle bete mig och löste problemet genom att låtsas att det inte fanns. Och detta förnekande, för ett förnekande var det, mådde jag dåligt av.

Inte heller var jag rädd för att stå upp mot pappa och mamma när jag mötte dem var för sig. Pappa och jag diskuterade alltid politik, ofta mycket hetsigt. Det var så påfrestande för mamma att hon ibland måste ge sig ut på stan för att få lugn. Vid ett tillfälle diskuterade vi invandring. Han var mot, jag var för. Det slutade med att vi slogs, under kontrollerade former. Till slut var vi fast vid varandra, liggande på golvet, låsta i varandras grepp.

En annan gång tyckte jag att mamma var så orättvis att jag sparkade henne på benet. Då måste jag ha varit mycket upprörd, för jag glömde omedelbart bort händelsen. Det var pappa som senare talade om för mig vad jag hade gjort.

Men det hade varit en annan sak att gripa in i familjens hierarki, att försöka påverka föräldrarnas maktutövning gentemot systern. Jag orkade eller vågade inte ingripa. Eller kanske ville jag inte. Kanske är det riktigare att säga att jag ville bevara min egen position i familjen. Kanske var bevekelsegrunderna invirade i varandra.

BILD: Rörmokare i Jönköping 1950.