ANDERS LEION: Åttonde delen av självbiografin – ”Men när pappa dog var mamma förtvivlad”

Detta är avsnitt åtta av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Både omfamningar och våldshandlingar förekom endast undantagsvis. Inte heller uttrycktes känslor i ord. De fanns ändå där, helt tydliga. Pappa visslade, sjöng eller berättade roliga historier när han var glad, vilket han oftast var. Annars visade han oftast upp ett vänligt lugn.

Han rökte. Han hade cigaretter inte bara i fickan utan också i en liten kopp på ett bord i vardagsrummet.

Jag började knycka och smygröka. Han upptäckte det förstås, långt innan han sade något. När han sedan frågade mig om jag rökte, nekade jag. Han log bara och sa att jag fick ta om jag ville, men inte för många och inte så att mamma såg det.

Mamma hade inte samma sätt att uttrycka känslor. Det syntes ändå tydligt hur hon mådde: på hennes sätt att röra sig, att placera tallrikar och bestick på bordet, och att blicka öppet eller mer inbundet omkring sig.

De uttryck för dålig stämning som kunde förekomma gällde mest förhållandet dem emellan. Det förekom ilska gentemot oss barn, men det kom sällan till mer öppet uttryck.

När pappa kom hem efter att ha varit borta en tid på jobb i någon annan stad kunde känslorna mellan föräldrarna vara mer tydligt förnimbara. En gång var mamma så upprörd att hon skällde på pappa och på alla sätt stötte hon honom och Birgitta och mig ifrån sig.

Jag förstod ingenting, men när spänningen fortsatta in på natten vände jag mig till Birgitta – vi låg då i samma rum – och sa åt henne att vi måste vara snällare mot mamma i fortsättningen. Hon höll med. Hon var lika frågande som jag.

Det var alltid mycket luft mellan dem. Bara ett par minnen har jag av att de var nära varandra.

Jag vaknade en natt och hörde ljud inifrån föräldrarnas rum. Det var ljud som jag inte kände igen. Och så hördes mammas röst: ”Kan du?” Jag var så liten att jag inte förstod vad som försiggick, men jag förstod att det var något hemligt, något inte avsett för mig eller Birgitta.

En annan gång, under ett sommarlov i Truve, grälade de så att pappa tog i mamma. Han slog henne inte, det var mest för att tvinga henne att lyssna, tror jag.

En arbetskamrat till pappa hade varit på besök. Han och mamma hade dansat till musik från radion. Pappa blev väl svartsjuk och började gräla på mamma när kamraten gått. Då förstod jag ingenting. Jag tyckte bara att allt – dansen, grälet och försöken att fly från, respektive att tvinga fram, en konfrontation, var främmande och konstigt.

Långt senare sa en av mina fruar: ”Din mamma och pappa tar aldrig i varandra”. Det var ju ett riktigt påpekande. Men när pappa dog var mamma förtvivlad. Han låg ensam i sin säng på äldreboendet och hon var med mig och min familj på landet: ”Han hade en så svår barndom och så måste han dö ensam också!”

Och när han hade dött och mamma levde ensam i sin servicelägenhet, berättade hon hur starkt hon kände hans närvaro. Hon måste gång på gång förklara för sig själv att han inte var hos henne.

När jag tänker på skoltiden har jag, med undantag av några speciella händelser, svårt att minnas den tiden, de dagarna. Det är lättare att komma ihåg fritiden. Mest kommer jag ihåg naturen: bergen, små men tillräckligt stora för ett barn, skogen, ån och fjärden.

Närmast låg Östra bergen som mest var en backe med några små, nakna klippor stickande fram på toppen. Där lekte vi ibland, letade efter fyrklöver, lekte kurragömma, brände med brännglas och ägnade oss åt andra stillsamma lekar. På andra sidan bergen fanns en backe med en hög klockstapel och små röda hus vid en gata som gick ned mot Allhelgonakyrkan. Från den hade man utsikt över ån och fallet med en turbin för elkraft, över centrum och den västra klockstapeln som stående, den också, på en liten bergsklack stängde utsikten västerut.

När jag var ensam gick jag längre från stan, österut in i skogen och upp på berg med fritt blickfält över Stadsfjärden. Ofta klättrade jag upp i en tall – inte så mycket för att få bättre utsikt, som för att understryka ensamheten. Mörka höstkvällar kunde jag också göra en brasa. Med brasans flackande sken under mig, sittande på en gren en bit över marken, kunde jag känna mig som utvald, begrundande vilka uppgifter, vilka äventyr som låg framför mig.

Mest var nog dessa manövrer ett sätt att komma undan ensamheten, genom att inte vika ned blicken utan våga stirra ensamheten i ansiktet. Om jag ändå var ensam kunde jag försöka ge mig själv ett eget värde, ett värde som jag själv skapade.

På detta sätt kunde jag skapa mig något slags frihet, ett rum att visats i som ingen annan kände till.

Men också det gamla slottet var en del av naturen, i alla fall en del avskild från resten av staden, utvalt av oss barn för att det inte hörde till den vardag vi tvingades vistas i. I slottet kunde vi frigöra oss från den tillvaro de vuxna placerat oss i.

Vid ån, några hundra meter uppströms från hamnen låg ruinen av det gamla renässansslottet, det som en gång varit residens för Karl IX. Flera år var det en av favoritlekplatserna. Där låg länsmuseet. Jag besökte det ofta. På söndagspromenaderna fick jag föräldrarna att följa med dit, så ofta att det mest var en börda för dem – men de följde med, och skämtade om mitt intresse för de gamla föremålen.

En gång kom släktingarna från Norge på besök. Dem släpade jag också dit. Framför tavlan med Karl XII stannade de upp och min moster utbrast belåtet: ”Den, han blev skjuten i Norge!”

Men det var inte museet som var viktigast för mig. Dit gick jag med de vuxna. När jag var ensam eller tillsammans med kamraterna lekte jag på och i slottets ruiner. Vi klättrade upp på murarna med hjälp av utstickande stenar som fick bli fotsteg och buskar med vilka man kunde hala sig uppåt. Fötterna som sökte efter fäste kunde sparka loss jord mellan stenarna. Jorden rasade nedåt, sprutade ut från utskjutande stenar och hamnade till slut på marken, ibland plaskande i åns vatten.

Redan att gå omkring på murarna var spännande. Vi kunde osedda spana på människorna som gick omkring på borggårdarnas kullerstenar. Särskilt upptagna var vi av det schakt som sades ha varit fängelse för de två hertigar, som hundratals år tidigare hade fängslats och fått svälta ihjäl efter Nyköpings gästabud.

Historien var så närvarande att man kunde ta på den. Vid ett tillfälle, när vi lekte i en lång gång under en mur, hörde vi framför oss ljud som sakta kom närmre. Spända undrade vi vem eller vilka som kände till att man kunde krångla sig in i gångarna. Så mötte vi en grabb i vår egen ålder, försiktigt klivande framåt, med ett svettigt, nedsmutsat ansikte. Han log brett, kånkande på en stor, rund kula – en kanonkula, antagligen flera hundra år gammal.

Roligast hade vi under mörka höstkvällar. Vi lekte krig med hjälp av starka ficklampor, som vi kallade strålkastare. Vi delade upp oss i lag som sedan gömde sig för och letade efter varandra. Mest skydd kunde man finna uppe på någon mur. Blev någon träffad av en strålkastares ljuskägla var han död, ute ur leken.

Varma vårdagar var det fler som smet från skolorna och träffades vid slottet. Där kunde de, liksom vi, hålla sig undan och syssla med sitt. Ibland kunde man se äldre pojkar och flickor som utövade något slags pusslek. Det var ännu inte intressant fört mig. Det skulle det bli, även om jag alltid kände mig avig inför varje möte med en flicka.

När man nu besöker slottet har det blivit tryggt och barnvänligt, det vill säga helt ointressant för varje normalt barn. Gångarna och murarna är tillslutna och avskilda, omöjliga att nå. Kvar återstår att stillsamt gå på borggårdarna och titta sig omkring. Stackars nutida barn.

Anders Leion