Jag har alltid haft en dov motvilja mot sagan om Kejsarens nya kläder även om jag i grunden, liksom alla andra, ansett sagan genial. Det jag inte gillat är tanken att en hel stadsbefolkning, som ser sin kejsare vandra naken på gatorna, av rädsla för sina jobb och sin heder, i stället för att flina nedlåtande mot kejsaren, tvärtom fjäskigt hylla honom för hans flotta klädstil, att en sådan stadsbefolkning plötsligt, bara för att ett oskyldigt barn hävdar att kejsaren de facto är naken, ska byta åsikt i en klackvändning och utan vidare erkänna barnets uppfattning som sin egen. Hundratusentals köpenhamnare mot en sexåring och sexåringens uppfattning får hux flux gälla som sanning, hur sannolikt är det? (Jag erkänner att vår tid, som är tokigare än H. C. Andersens, konstruerat något liknande när vi hyllar Miljögretas ambitioner att forma världens miljöpolitik.)

I själva verket, har jag sagt mig, hade ingen stadsbefolkning reagerat på det viset. I stället hade de hyschat åt det framfusiga barnet och sett med avsmak på barnets föräldrar som inte omedelbart hotat barnet med risbastu för dess oförskämda tilltag att kalla kejsaren naken. Det är nämligen så, har jag lärt mig, att folk i allmänhet inte vill sluta tro på sina intränade uppfattningar även om de vet att uppfattningarna är felaktiga. Om det kommer någon och påpekar att de har fel reagerar de inte som Andersens köpenhamnsbefolkning utan i stället som om någon lagt en brakfis under ärkebiskopens predikan, det vill säga kollektivt bestämt sig för att negligera fadäsen och låta minnet av pinsamheten tona bort.

För sex år sedan åstadkom jag i samarbete med fem erfarna universitetspersoner en sådan blamage i form av en bok om den svenska universitetspolitiken (Universitetsreform! Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen). Utgångspunkten var att lärosätena inklusive studenterna presterade långt under sin förmåga och att det dessutom blev sämre med tiden. Vi föreslog en listig lösning som bland annat omfattade ett upphävande av dagens korrupta ordning där universiteten skaffar sig intäkter från staten genom att dela ut akademiska poäng till eleverna vare sig dessa förtjänar poängen eller inte.

Universitetskorruptionen var välkänd men folk, framför allt folk inom de beslutande myndigheterna, ville inte tala om den. Ej heller ville man tala om det genomarbetade reformförslag vi la fram. Fisen fick klinga av medan universitetsvärlden höll andan någon sekund. Att debatten likt köpenhamnsbefolkningen skulle ta intryck av några oskyldiga påpekanden av sanningen kom inte på fråga.

Det är inte så att de problem som jag och mina medförfattare pekade på var okända. Nästan alla såg att kejsaren var naken men det var få som ville tala om det eftersom de anade snubbor om de framförde saker som ställde kejsaren i dålig dager. Men med jämna mellanrum kommer trots det upproriska påpekanden, exempelvis alldeles nyligen detta, under rubriken Krisen i universitetsvärlden, av professorn i internationell ekonomi Fredrik Sjöholm:

Att Sveriges framtid som kunskapsnation i mångt och mycket står och faller med kvaliteten på forskning och utbildning är lika okontroversiellt som illavarslande. Situationen går ännu att förändra, men det kräver ett omtag där stort fokus läggs på forskningens och undervisningens kvalitet. En sådan utveckling kräver dels tydliga signaler från ansvariga ministrar, dels myndigheter som noga följer upp vad studenter faktiskt lär sig och vad forskare åstadkommer. Det är troligt att det akademiska ledarskapet anpassar sig och agerar på sådana nya signaler, men när så inte sker krävs ett byte.

Jag talade med en vän om Andersens saga. Jag framförde mina dubier kring slutet av historien där köpenhamnsbefolkningen plötsligt bytte åsikt bara för att en oskyldig sa sanningen. Så gör ju inga befolkningar i verkligheten, sa jag.

Det kan väl hända, sa vännen, men har du inte läst sagan till slutet? Där framträder ju en högre sanning, nämligen att kejsaren låtsas att lögnen fortfarande gäller trots att den inför allt folket har blivit avslöjad:

— Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

— Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

— Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på sig!

— Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket; och det kröp i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fanns.

Vid Jupiter! sa jag förvånad till vännen. Det hade jag glömt. Kejsaren och kammarherrarna fortsatte med god min som om inget hade hänt. De låtsas inte om fjärten! Det är ju precis som i Sverige idag!