Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

En tossig idé som i och för sig varit med några år är att västerlandets välstånd skulle bestå av resurser som stulits från u-länder. Den teorin slog igenom på 1970-talet och förklarade att kolonialismen var en konspiration under ledning av drottning Victoria av Storbritannien som gick ut på att med våld och list och för sin egen bekvämlighet stjäla andras egendom.

En annan galenskap som introducerades i Sverige genom proposition 1975:26 var att landet skulle bli mångkulturellt. Jag förstod aldrig vad det skulle betyda och utgick från att det var en förvirrad floskel som skulle falla i glömska när förnuftigt folk började undra över begreppets innebörd.

Den svenska skolan, upptäckte jag, var genompyrd av världsfrånvända uppfattningar som aldrig skulle kunna överleva en dust med det sunda förnuft som jag räknade med att det svenska folket skulle ställa i harnesk mot det självsäkra gäng av pedagogiska narrar som förkunnade att lärare inte behövde vara lärare eftersom barnen kunde hitta all kunskap de behövde på egen hand och att det där med rättstavning var förlegat. Det sunda förnuftet skulle, föreställde jag mig, krossa dumheterna med samma auktoritet som en björn mosar en irriterande bålgeting.

Men de självrättelser som jag ansåg ofrånkomligen skulle sättas i verket av någon ödesbunden Sverigevänlig kraft, Moder Svea till exempel, sökte inte drabbning med dårfinkarna. De fick hållas. Moder Svea började till och med att kasta lystna blickar på fårskallarna.

Så småningom insåg jag att allt det här främmande tankegodset inte skulle självförintas utan måste studeras och förstås för att överhuvudtaget kunna hanteras.

Företeelsen kallades politiskt korrekt vilket, lärde jag mig, var ett uttryck som användes under stalinismen. Sovjetmänniskorna uppfostrades till exempel att skilja på det ”korrekta” antalet ton stål som en fabrik levererade på ett år och det ”politiskt korrekta” antalet. Det politiskt korrekta antalet var det som Stalin ville höra. Av detta kunde man dra slutsatsen att den politiska makten gillade det politiskt korrekta eller till och med att det politiskt korrekta är just det som makten gillar.

Det visade sig sedan att det gemensamma draget hos alla politiskt korrekta idéer var att de för att förverkligas krävde mer pengar och makt till det politikerstyrda offentliga systemet. Antag att det politiskt korrekta ideologiska avantgardet i ett samhälle uppfinner idén att det kanske inte bara finns två kön hos människan utan potentiellt hur många som helst. Därav kan ett oändligt antal stora komplikationer uppstå. (”Grandes complications” är benämningen på särskilt dyrbara och intressanta tekniska finesser hos schweiziska lyxklockor.) En lovande komplikation är tanken att barn kan få för sig att de fötts in i en kropp med fel kön och att de därför måste få könskorrigerande behandling på skattebetalarnas bekostnad. Vem som helst kan räkna ut att detta kan bli oändligt dyrt när man betänker all ny kirurgisk forskning som måste till och alla nya regler som måste skrivas och förvaltas av nya myndigheter plus de nya psykologer som måste utbildas för att ge lämplig terapi till barn som vill byta kön och sedan ångrar sig när de fått sin vilja igenom. Och hur mycket måste inte mångkulturen kosta skattebetalarna?

En annan lärdom som snabbt kunde dras av den som anat PK-ismens inneboende karaktär var att den egentligen aldrig besvärar sig över att den inte når de mål den föresatt sig. Detta hade just jag redan tidigare lärt mig genom mitt jobb i den internationella biståndsbranschen där PK-istiska idéer har en bördig mylla att gro i för att kunna ge de anställda en hygglig, ofta skattefri, lön och trevliga arbetsuppgifter i bekväma lokaler både här och där på jordklotet. Det internationella biståndet har aldrig fungerat men det har aldrig lett till någon annan reaktion hos de berörda PK-isterna än att de begärt större anslag eftersom de anslag som redan använts uppenbart var otillräckliga ty annars skulle ju problemen vara lösta. Har den svenska skolan blivit bättre av alla nya politiskt korrekta pedagogiska doktriner? Har socialtjänstens insatser löst de sociala problemen i utanförskapsområdena? Har kriminologerna på modet fått ned brottsligheten? Olösta problem är inga problem utan tvärtom en förutsättning för PK-isternas fortsatta existens.

Hela den PK-istiska ruljangsen, alla avdelningarna, finansieras av de nettoskattebetalande medborgarna. Dessa medborgare skälls för rasister och nazister av PK-isterna enligt principen att man ibland ska bita den hand som föder en så att handen inte får för sig att den ska slå tillbaka. Men vad händer då om dessa nettoskattebetalare får reda på hur föga nytta PK-isterna åstadkommer eftersom syftet med deras verksamhet bara är att bereda dem själva försörjning samt skojiga lekar som handlar om sådant som jobb handlar om, nämligen självförverkligande, löneförhöjningar, avancemang samt en lugn och behaglig tillvaro? Livet började ju på dagis och det är väl så det ska fortsätta?

Svaret är att det inte händer någonting när nettoskattebetalarna får reda på att det ligger till ungefär som de misstänkt. Ett underhållande exempel levereras av Anna-Karin Wyndhamn, en av författarna bakom boken Genusdoktrinen i vilken det bland annat beskrivs hur jämställdhetstramset skapar onödiga konflikter på högre lärosäten. Wyndhamn säger lite besviket att det ett kort tag  efter publiceringen såg ut som om det skulle kunna bli en seriös debatt i frågan. Men debatten ströps i sin linda och Jämställdhetsmyndigheten ångade på som om inget hade hänt:

Men de där krusningarna ändrade alls inte premisserna i jämställdhetsintegreringens fortsättning i praktiken. 

Ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, verkar inte oroas av att jämställdhetsintegreringen möjligen har drivits för långt. Tvärtom. Det anses fortfarande gå för sakta på akademifronten. När året bara var några dagar gammalt meddelade regeringen sålunda nya skärpta mål för önskvärd könsfördelning bland nyrekryterade professorer vid landets högskolor och universitet… Ernkrans har också förlängt påbudet om integrering. Jämställdhetsmyndigheten fick genast en ny dusör specifikt avsedd för att fortsätta att övervaka arbetet. 

Tro aldrig att det kanske inte är så illa som du tror.

Bilden föreställer statsrådet Ernkrans.