Så här skrev Vilhelm Moberg 1965, ironiskt nog i Dagens Nyheter, men DN var då en annan tidning.

I en DEMOKRATUR råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.

Censur och politisk förföljelse har hittills betraktats som farliga angrepp på demokratins grundsatser.

Men på DN verkar man föga bekymrade över den våg av utrensningar och avstängningar av konservativa, republikaner, och oppositionella som techjätte-vänstern nu genomför i USA – som det förefaller med demokraternas goda minne.

Inte heller Googles nedstängning av svenska Swebbtv på orimliga grunder verkar störa; rapporterna om Twitters avstängningar av svenska oppositionella har inte ägnats något utrymme.

Vad som istället får DN:s skribenter att fatta pennan är att SVT gjort två intervjuer som de anser varit för neutrala.

Jan Scherman, tidigare TV-chef, Björn Wiman, DN:s kulturchef, och DN-krönikören Johan Croneman är alla upprörda över att SVT varit för opartiskt.

Croneman skjuter in sig på intervjun med Mattias Karlsson, där han anklagar intervjuaren för att bara ställt frågor som - ”Nu Mattias Karlsson, berätta nu vilka ni verkligen är och vilka ni slutligen blivit?” och accepterat hans egna svar vilket innebar ”en avdemonisering”. Den neutrala tonen i programmet var enligt Croneman ”ett journalistiskt klavertramp som någon borde ställas till svars för” eller rubrikens ”någon borde få betala”.

I en annan SVT-intervju har en amerikansk Trumpsupporter fått ge uttryck för uppfattningar som Scherman, såvitt jag förstår, betraktar som ogrundade hypoteser, konspirationsteorier och lögner. Att inte klargöra för tittarna att den intervjuades åsikter inte stämmer med SVT:s uppfattning anser Scherman vara ”ett ängsligt tassande”.

Föredömen för nyhetsförmedlingen är istället enligt Wiman sådana som SvD:s kommentator Jenny Norberg som beskriver händelserna i Washington som ”ett experiment i fascism i realtid som vägrar att ta slut.”

Men Wiman stannar inte där – det var det engagerade förhållningssättet hos sådana som Jenny Norberg, ovan, eller Carina Bergfeldt, ”som förstod allvaret och agerade därefter som räddade demokratin”.

Men redan före upploppet på Capitolium var Martin Jönsson, utvecklingschef på DN, angelägen om att Trump skulle stängas av från Twitter. Vad som är ”lögnaktigt, rasistiskt, kränkande och svinaktigt” ska tystas ”oavsett om han har 88 miljoner följare”.

Kort sagt, den information läsarna och lyssnarna ska få ta del av är den som journalister eller medieägare anser sann, korrekt och inte stötande.

Avvikande åsikter, vilket nog får uppfattas som tolkningar eller uppfattningar som strider mot Schermans och SVT:s lednings, bör inte ges något utrymme eller annars direkt korrigeras av redaktionen. Att redovisa ”obekräftade hypoteser, konspirationsteorier eller andra former av lögner” anser Scherman är en ”pervers uttolkning” av regeln om statstelevisionens opartiskhet.

Såvitt jag förstår Wiman, Croneman, Scherman  och Jönsson utgör en rapportering, utan bortredigering eller tillrättaläggande kommentarer en fara för tittarna.

Vad som är ”obekräftade hypoteser, konspirationsteorier eller andra former av lögner” avgörs därmed av journalisterna eller deras överordnade.

Björn Wiman anser att demokratin stärks av att de som har makten över media kan styra allmänhetens uppfattning i den riktning de anser korrekt, lite i linje med Cilla Benkös uttalande om värdet av en gemensam verklighetsuppfattning hos det svenska folket.

Det är förbluffande hur säkra Scherman, Wiman, Jönsson och Croneman är att de vet sanningen och vad som är bäst för allmänheten att tillåtas höra, med eller utan pekpinnar.

Vad de här massmediala pamparna försvarar har inget att göra med den åsikts- och yttrandefrihet som är en grundpelare i en demokrati, utan de för DN:s och demokraturens talan.

Carl Johan Ljungberg är Ph D i Politics och fri kulturdebattör.