Liberalismen, en ideologi som hyllar politisk och ekonomisk konkurrens, har varit förhärskande sedan Sovjetunionen och Östeuropa kollapsade 1989 – 1990. Dessförinnan var världen under kalla kriget uppdelad mellan kommunism och demokrati, det totalitära öst med planhushållning och det fria väst med marknadsekonomi.

Sovjetunionens fall och Östeuropas frigörelse från kommunism är kanske den största politiska händelsen i min livstid. Jag var där på uppdrag av Världsbanken och arbetade under 1990-talet med att skapa privatägda, från statsmakten fristående, banker. Utan privata banker kunde ingen privatisering av den reala ekonomin äga rum.

Jag mötte i Östeuropa politiker som förvisso ville bort från planhushållning och styrning från Moskva, men som också var kluvna till alla påbud från Washington och Bryssel. Hur skulle man kunna bli delaktig av kapitalismens fördelar utan att sälja ut sin, som man upplevde det, specifika kultur. Det var inte en enkel, harmonisk övergång där Östeuropa ville bli som Västeuropa. Så var det då och så är det nu. Västeuropa präglas av liberala idéer och är ofta ”avkristnade” länder, medan många länder i Östeuropa fortfarande är präglades av aktiv levande kristendom: katolicism i Polen och ortodoxi i till exempel Bulgarien och Grekland. Som bankman med frekventa nedslag i London kunde jag konstatera att man där på väg från jobbet gärna stannade till på en bar för en gin/tonic. I Warszawa stannade man till i kyrkan för bön/meditation.

EU underskattade de lokala hindren för att kopiera och importera utarbetade västmodeller. Dessutom var tiden knapp. Ekonomierna måste återuppväckas. Likväl blev effekten att många unga i de postkommunistiska länderna flyttade till väst. De ville inte invänta förändringen i arbetslöshet.

Resultatet har blivit ett Östeuropa, som ekonomiskt integreras med Västeuropa men som kulturellt förblivit annorlunda. I denna kulturkamp utmärker sig Orbán i Ungern och Kaczynski i Polen, som angriper västliberalismen och som framhåller att det är de som representerar det riktiga Europa. Icke överraskande är också dessa personer hatobjekt i traditionella svenska medier. Sällan eller aldrig görs några försök att betrakta Europa från deras horisont.

Kaczynsky plägar i detta sammanhang påpeka att det var i kraft av polska trupper som Wien och Europa år 1683 räddades från att islamiseras. De så kallade Visegradländerna har under den invasiva asylinvandringen till Europa under senare år vägrat att ta emot flyktingar från muslimska länder. Sverige och Tyskland som tog emot flest flyktingar per capita har under flera år förgäves krävt en omplacering av sitt mottagande till länder som tagit emot få. Med all sannolikhet skulle få flyktingar från muslimska länder ha accepterat att bli omplacerade till Visegradländerna. Muslimerna kan sin historia.

Orbán och Kaczynski spelar ett högt politiskt spel men de har ju hyggliga kort: sanktionerna mot Ryssland med anledning av annekteringen av Krim är djupt impopulära i östra Europa på grund av utebliven handel. Det är dessa länder som betalar priset för sanktionerna. Europa kan inte riskera att dessa länder närmar sig det numera kapitalistiska Ryssland. Å andra sidan har Orbán och Kaczynski förlorat ett viktigt stöd i Trump. Hur Biden ser på detta vet vi inte än, mer än att han är angelägen om att isolera Putin.

Rune Barnéus är författare och före detta bankman.