BITTE ASSARMO: Är feminister särskilt benägna att dras till mördare, pedofiler och andra våldsamma män?

I dagarna hade Netflix dokumentär om Richard Ramirez premiär. I en miniserie på fyra delar får vi möta överlevande offer, anhöriga till de mördade, de utredande poliserna och delar av den journalistkår som bevakade den brutale och oberäknelige pedofil, våldtäktsman, rånare och seriemördare som härjade i Los Angeles 1985 under benämningen The Night Stalker.

Vi får också möta några av de kvinnor som, helt i avsaknad av empati med offren, drogs sexuellt till Richard Ramirez.

Det är ingen hemlighet att mördare och andra våldsamma män brukar ha en svans av kvinnor som beundrar dem och bedyrar dem sin kärlek. Det finns till och med en diagnos för tillståndet, hybristofili. Kvinnor som lider av hybristofili – för det handlar övervägande om kvinnor – har inte bara för vana att skicka kärleksbrev och nakenbilder på sig själva till dömda mördare utan söker sig gärna också till kriminella partners, och uppmuntrar dem till att begå nya brott.

Det finns många förklaringar till att vissa kvinnor lider av det här tillståndet – de kan ha saknat en god manlig förebild under uppväxten eller ha förvridna moderskänslor som gör att de ser det lilla barnet i seriemördaren – men det är relativt förenklade förklaringar, som ofta leder till tron att dessa kvinnor är fast i någon sorts förtryckt kvinnoroll. Så är det dock långtifrån alltid.

För några år sedan gjorde den brittiske frilansjournalisten Joshua Surtees en granskning av olika internetforum som uppmärksammar grova mord och seriemördare. Han upptäckte då att en majoritet av de som uttryckte upphetsning över bilder på mördade kvinnor själva var kvinnor – och att de i sina profiler dessutom uppgav att de var feminister.

Surtees kontaktade några av kvinnorna för att försöka förstå det eventuella sambandet mellan feminism och hybristofili. Det visade sig vara svårare än han trott, men av hans intervjuer kan man ändå utröna vissa gemensamma drag hos de feminister som dyrkar våldsamma män, som att de har en förkärlek för våld och hyser förakt för normer. En av hans intervjupersoner – en 19-årig kvinna som studerade sociologi i London – uppgav att det som tilltalade henne med seriemördare, psykopater och sociopater är att de avviker från den rådande normen och struntar i vad andra tycker:

”Våld är helt enkelt upphetsande. Om jag fick ha en mördare som pojkvän skulle det göra mig upphetsad, fattar du? Konventionellt skit är trist”

En annan kvinna svarade:

”Jag är en radikal feminist som helt enkelt råkar vara oerhört attraherad av människor som förgriper sig på och mördar kvinnor.”

I Sverige har en av de mer framträdande feministerna sedan länge använt ”artistnamnet” Lady Dahmer, efter seriemördaren Jeffrey Dahmer. Idag säger Natashja Psomas Blomberg att hon var ung och barnslig när hon tog det namnet och att hon inte hade räknat med att hennes blogg skulle bli ”en enorm feministisk plattform”. Det hindrar henne förstås inte att berätta om sin brevväxling med några av de mer kända seriemördarna och visa upp deras brev, något som uppenbarligen går hem i feministiska kretsar eftersom hon anlitats som krönikör av bland annat ETC och hyllats i ett personporträtt i Feministiskt Perspektiv.

Bland hennes brevvänner fanns just Richard Ramirez, the Night Stalker. När han till sist åkte fast den 31 augusti 1985 hade hans mordorgie gjort människor så fly förbannade att de gick man ur huse för att hindra honom i hans panikartade flykt från polisen. En citizen’s arrest som heter duga, med andra ord.

Richard Ramirez dömdes för 13 mord, 5 mordförsök, 11 våldtäkter, varav flera mot barn, och 14 inbrott. Totalt föll 43 hushåll offer för hans blodiga orgie och han dömdes till sammanlagt 19 dödsdomar. På grund av både överklaganden och nya anklagelser hann han dock inte avrättas innan han 2013 dog av cancer i sin dödscell i San Quentin, 53 år gammal.

Kvar finns hans offer, de som överlevde och de som miste sina närstående. Och så hans beundrare förstås. Några av dem flimrar förbi i dokumentären – degenererade kvinnor med döda ögon, som i sin iver att egga en mördare och pedofil poserar nakna på korniga polaroidbilder. Empatilösa och perverterade kvinnor som bara är snäppet mindre osmakliga än de seriemördare de avgudar. Om de alla ser sig som feminister är omöjligt att veta. Däremot kan vi nog dra slutsatsen att idén om feminism inte innebär immunitet mot hybristofili.

Bitte Assarmo