BITTE ASSARMO: När din mamma blir din värsta fiende

Jag har just sett dokumentärserien ”Mommy Dead and Dearest” på HBO. Det är inte första gången jag ser den, jag har faktiskt sett den två gånger tidigare, men den är så intressant att den tål att ses många gånger.

”Mommy Dead and Dearest” handlar om Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose – ett av världens mest kända fall av den fruktansvärda psykiska sjukdom som kallas Münchhausen by proxy, eller Münchhausensyndrom genom ombud som man ibland säger på svenska.

Medan Münchhausens syndrom är ett tillstånd som får människor att söka vård för påhittade symtom så innebär Münchhausen by proxy att personen i fråga, i de allra flesta fall modern, framkallar sjukdomssymtom hos sitt barn och sedan söker vård för det.

Det är, med andra ord, en mycket utstuderad och vidrig form av systematisk barnmisshandel. Det finns fall där barn utsatts för skållning med hett vatten, tvingats dricka frätande vätska och annat som knappt ens går att föreställa sig. Modern sedan skyndat till ”undsättning” och spelat oroad och kärleksfull mor på akutmottagningen. I vissa fall har det gått så långt att offret hunnit dö innan misshandeln upptäckts.

Ofta hänger sjukdomen ihop med andra sjukdomar, såsom borderline och narcissistisk personlighetsstörning. En av orsakerna till att man framkallar sjukdom och olika typer av symtom på just sina barn antas bero på att en mor som har ett sjukt barn ofta får mycket uppmärksamhet, stöd och uppbackning.

Mödrar som lider av Münchhausen by proxy är ofta ensamstående, eller separerade från sina män, och i de fall där män är närvarande intar de som regel en passiv roll – på ungefär samma sätt som kvinnor ofta intar ett passivt förhållningssätt när mannen i familjen är pedofil. De blundar för sanningen för att den är för hemsk för att de ska orka ta till sig den, eller spelar med för att de är svaga och inte klarar att stå upp mot partnern.

Dee Dee Blanchard lurade hela sin omgivning genom att framkalla olika typer av symtom hos sin dotter, och hon fjärmade sig från alla släktingar och vänner som kunde ana sanningen. Hon sökte hjälp hos olika läkare, på olika platser, och målade upp en bild av sin dotter som fullkomligt hjälplös. Gypsy Rose var utvecklingsstörd, hade problem med tarmar och matsmältning och måste sondmatas, var förlamad och måste sitta i rullstol, hade leukemi och så vidare i vad som tycktes vara en oändlig rad av sjukdomar.

I själva verket var hon fullt frisk, och hennes enda problem var att hon skelade lite på ena ögat. Men Dee Dee kunde skratta hela vägen till banken, för bidrag från välmenande människor och hjälporganisationer strömmade in.

När misshandeln till sist tog slut var det inte på grund av vården, för den läkare som i sin journal skrev att Dee Dee Blanchard sannolikt led av Münchhausen by proxy vågade aldrig gå emot de välmenande kvinnorna som fanns i den mentalsjuka moderns närmaste krets, utan på grund av att Gypsy Rose till sist växte upp. Inte ens moderns psykiska och fysiska misshandel kunde hindra att hon, via ett internetforum, träffade en man, blev förälskad och till sist gjorde upp mordplanen tillsammans med honom. Hon såg helt enkelt ingen annan väg ut ur fångenskapen.

I dokumentären får den oinvigde veta mycket om de symtom som mödrar med den här psykiska sjukdomen visar upp. Törsten efter uppmärksamhet, längtan efter att få fler och fler diagnoser på barnet, ivern att framställa sig själv som ett offer för dotterns alla sjukdomar och syndrom.

När den norske psykiatern Fred Heggen granskade Malena Ernmans och Svante Thunbergs bok ”Scener ur hjärtat” pekade han på likheter med just denna sjukdom. Han reagerar bland annat på föräldrarnas jakt på diagnoser, som följts av extatisk glädje då läkaren till sist gett med sig och skrivit ut den ”önskade diagnosen”, som han kallar det.

Själv har jag bara skummat boken, och har dessutom bara ytliga kunskaper om Münchhausen by proxy, så jag kan inte tillföra något till de spekulationerna. Jag måste dock tillstå att jag ofta har reagerat på att den tonåriga Greta så ofta sitter i mammas famn på bilder. En famn är inte alltid kärleksfull – den kan vara maktutövande också.

Så var fallet ned Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose. Bilderna visar en mor som gärna har sin dotter i knät, även när denna blivit tonåring, och som håller i och kramar om. Hårt. Gypsy Rose berättar själv att hon ofta upplevde moderns famntag som hotfulla och hur moderns grepp hårdnade så snart dottern började prata om något som de inte redan innan gått igenom.

Du som har HBO, men som ännu inte sett dokumentären ”Mommy Dead and Dearest”, se den. Och när du gjort det kan du fortsätta med ”The Act”, en dramatisering i åtta delar med Patricia Arquette i rollen som Dee Dee Blanchard och Joey King som Gypsy Rose. En oerhört välgjord serie, med briljanta rollprestationer från både huvudrollsinnehavare och övriga.

Bitte Assarmo