HITTAT PÅ NÄTET: En amerikan om svensk jul på 1800-talet – ”De mest omtyckta pepparkakor, som säljas i stånden, äro julbocken och julgrisen…”

I boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige (1893) skildrar amerikanen amerikanen William W. Thomas Jr. (1839-1927) den svenska julen.

Författaren tituleras ”Amerikas förenta staters envoyé och extraordinarie och ministre plénipotentiaire i Sverige och Norge”.

Han var själv inte svenskättling, men hade stor kärlek till det svenska folket och dess historia och kultur. Han grundade en svensk koloni i norra Maine, New Sweden, år 1870.

I förordet till boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja berättar Thomas Jr. att det nu gått nära trettio år sedan han kom till Sverige första gången. Han blev då sänd av Abraham Lincoln till Göteborg som konsul:

Här var det jag först lärde känna, hvilket ädelt, storsint och gästvänligt folk svenskarne äro, i sanning värdiga afkomlingar af Gustaf II Adolfs krigare och Carl XII:s ”gossar blå”.

Efter att ha lärt känna svenskarna såg Thomas Jr. det som sin livsuppgift att i Amerika sprida kunskapen om detta folk, dess kultur och historia. Han höll föredrag och publicerade artiklar i tidningar och tidskrifter.

Utdrag ur XV:e kapitlet, ”Julen i Norden”:

De mest omtyckta pepparkakor, som säljas i stånden, äro julbocken och julgrisen, hvilka i tusental tagas hem och hängas upp i julgranarna samt slutligen ätas upp af barnen. Man finner således, att nordens gamla religion — den religion, som först gaf namn åt julen och först firade denna högtid — genom dessa bruk ännu håller sig vid lif eller liksom glimmar under askan i Skandinavien. Julbockarna äro ingenting mer och ingenting mindre än afbildningar af dundraren Tors bockar, — dessa mystiska springare, som, enligt sägnen, spända för dundergudens vagn med blixtens hastighet ilade fram genom rymden. Julgrisen åter är blott en miniatyrbild af den afhållne guden Freys gris, denna förtrollade gris, som fordom sprang fortare än någon häst, till lands liksom till sjös, och hvars gyllene borst lyste genom det tjockaste mörker. Men huru lågt har icke den gamla religionen sjunkit, då dess gudars helgade tjenare och följeslagare blott förekomma under formen af pepparkakor för okunniga barn!

Läs hela kapitlet här

Redaktionen