HITTAT PÅ NÄTET: Karl XII:s karoliner tågar mot Poltava: ”Och juldagen kunde vi intet hålla någon predikan…”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 18 december 1708 erövrade svenskarna staden Gadjatj i Ukraina, som ryska trupper evakuerat och bränt ner, och slog läger där. Vintern mellan 1708 och 1709 var en av de värsta i Europas historia, och vinterkölden skördade många offer i både den svenska och den ryska armén.

Den 23 december 1708 bröt kungen upp från Gadjatj.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Karl XII blev emellertid ej länge stående i Gadjatj. Det gällde att övergå från försvar till anfall, innan ryssarnes ställningar på vägen mot Kursk hunnit göras alltför starka. Den 23 december bröt konungen upp med en del av armén. Vid Veprik kvarlämnade han en observationskår och sände förtrupper i väg uppför Psiol med avsikt att själv snart följa efter. Den starka kölden hade haft den fördelen med sig, att floder och sumpmarker blivit belagda med bärig is, varför dessa ävenledes förlorade väsentligt i värde såsom skydd för fiendens försvarsställningar. Därför fann tsar Peter lämpligt att trots den bistra kölden bryta upp och retirera uppför floden.

Men så fruktansvärd blev nu vinterkölden, att Karl XII såg sig ur stånd att fortsätta framryckandet. Julafton och de tre närmast därpå följande dagarna synes den ha varit värst.

I överste Nils Gyllenstiernas dagbok läses: ”Kölden var julafton och dagen tillförene så bister och odrägelig — då vi till olycka måste dag och natt marschera — att hela vägen låg full med ihjälfrusna karlar och hästar samt stodo bagage- och sjukvagnar efterlämnade på vägen, så att det var ett mycket slätt tillstånd och ynkeligen att åse. Och var intet regemente, som icke några officerare och många gemene blevo fördärvade och döda samt största delen drängar, som körde vagnar. Och kan därutav avtagas, vad köld det var, att fåglarne intet kunde sig bärga, utan tog Hans Maj:t själver en hackspik med handen, som intet förmådde undanflyga. Och juldagen kunde vi intet hålla någon predikan, förmedelst den starka kölden och att vi intet hade några hus att gå uti. Dessutom hade var och en att laga om sig, emedan få voro, som intet kylt näsan, föttren och händren av sig.”

Bataljonspredikanten Agrell skriver: ”Dagen före juleafton kommo vi för Hadjatz; och hade bagaget ordres att köra in uti staden. Men emedlertid förrän det kunde komma in, drogs ett par dagar ut, då en sådan köld grasserade, att jag vet, det ingen svensk sett henne maken förr. Och måtte hjärtat blöda, när man såg de arma människorna så eländeligen ligga döde på fältet och uti vagnarna. Och skedde nu en obeskrivelig skada på arméen. Allenast av vårt regemente blevo strax ihjälfrusne 32 gemene och 2 underofficerare. Men skadfrusne vordo 200 och några, och däribland över halvparten så skämde, att de aldrig kunde göra konungens tjänst mer.

Här var nu en ynkelig syn på de förfrusne. Fältskärarne arbetade alla dagar med att skära armar och ben av. Nu måtte mången vacker ung karl bliva krympling; och lågo alla husena fulla med sådane eländige stackare. Hela dagen igenom kördes döde ut på slädar att begravas i källare och andra hål, ty uti jorden kunde ingen komma.”

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

Redaktionen