Min text ”Journalistväldet”, som var en kommentar till en artikel av Patrik Engellau (PE), var ett försök att bättre beskriva vilka krafter som styr svensk politiskt liv, där jag inte uppfattat politikerna och väljarna som de enda aktörerna utan att även media var en betydande maktfaktor, som drivit en opinionsbildning som lett till en rad olyckliga politiska beslut. PE anser, i en ny artikel, att kritik av journalister inte lönar sig, de är oåtkomliga för ”de sitter bekvämt i politikernas knä”. Istället ska ”den nettoskattebetalande medelklassen” mobiliseras.

Det känns lite som att svära i kyrkan, men jag får nog erkänna att aldrig känt mig riktigt övertygad av begreppen ”den nettoskattebetalande medelklassen” eller ”det välfärdsindustriella komplexet”. Deras förklaringsförmåga är begränsad och som analysredskap är de i bästa fall trubbiga och i sämsta fall vilseledande.

De bygger på en klass- och ekonomisk analys, som, åtminstone i mina ögon inte väl förklarar hur politiken utvecklas i Sverige idag. Den ”nettoskattebetalande medelklassen” har, tyvärr, inte en gemensam identitet och intressegemenskap.

Jag tror alltså att det är andra motsättningar, som faller utanför klass- och ekonomiska intressen, som spelar en avgörande roll, och där media har ett stort inflytande.

Exempel kan vara medias roll för invandrings- och klimatfrågorna, men det finns gott om andra.

De makthavare som drivit fram DN:s kampanjjournalistik, H&M:s etniska aktivism, Åhléns, Kapp-Ahls och IKEA:s reklambyråers inställsamt politiskt korrekta kampanjer, tillhör knappast det vårdindustriella komplexet utan snarare en nettoskattebetalande medel- eller överklass.

Det är nog så att den ”nettoskattebetalande medelklassen” är kluven i en rad frågor, som snarast är moraliska, och här spelar journalisterna en avgörande roll med sin makt över vilka åsikter som backas upp och vilka som hålls tillbaka.

Inte heller tror jag, att det vårdindustriella komplexets medarbetare är så homogena och låsta i sin syn på statlig inblandning.

Redaktionernas makt beror främst på att de står mellan politikerna och väljarna. Politikernas kontakt med väljarna sker genom media, något som även gäller i motsatt riktning. Väljarna ställs inför politikernas agerande i den form och med de recenserande kommentarer som redaktionerna finner lämpliga. Motsvarande sker i omvänd riktning – väljarna har sällan direkt kontakt med politikerna utan möter dem via samma redaktioner som väljer ut de väljaråsikter- och opinioner de anser lämpligt att delge politikerna. Förutom en vecka i september vart fjärde år förstås.

Media fungerar därmed som sorts filter eller censur mellan politiker och väljare och vad som passerar styrs av redaktionerna.

Detta gör att journalisterna, från politikernas synpunkt, övertar väljarnas roll i det dagliga politiska spelet. De övertar på så vis den roll som borde spelas av folkets politiska företrädare, vilket PE riktigt påpekar.

Några exempel skulle kunna vara invandringen eller klimatfrågan, men det finns flera andra, där media hårt drivit en uppfattning genom en vinklad och inte sällan oärlig bevakning. Man har stöttat en politik och giftstämplat kritik av den på ett sätt som knappast rättvisande har speglat en mer kluven opinion. Ett närliggande exempel är det olika bemötandet av Greta Thunberg och Lennart Bengtsson (professor i dynamisk meteorologi) i klimatdebatten, men det finns oräkneliga andra.

Med reservation för att jag kan ha missat några mer nyanserade presentationer av ”den nettoskattebetalande medelklassen ” och ”det välfärdsindustriella komplexet”, så tvivlar jag på att de kan förklara så mycket – från medelklassens ovilja att rösta efter sina intressen, Bonnier-tidningarnas agenda, den knäfallande BLM-polisen, artistvärldens och reklambyråernas agitation till en del företagsledningars undfallande attityd mot #metoo eller färgad rasism.

Alltså: 1) DN:s agendasättande journalistik tror jag inte är dikterad av behov av presstöd, 2) begreppet ”den nettoskattebetalande medelklassen” beskriver en grupp som är så inbördes delad i många centrala frågor, att det är svåranvändbart för politisk analys – begreppet vilar på en klassmässig och ekonomisk analys, som inte fungerar så väl när moral- och värderingsfrågor styr, 3) politikerna är mer beroende av journalisterna än journalisterna av politikerna.

Detta ger journalisterna ett mycket stort inflytande. Att tro att politiken bara är en fråga mellan politiker och väljare må vara en syn som kan ha gällt tidigare, men som gör mycket av det som nu händer svårförståeligt.

Gör tankeexperimentet: Vad skulle hända i svensk politik om Bonniers och Schibsted bytte ut sina nuvarande tidningsledningar mot SD-sympatisörer?

Carl Johan Ljungberg är Ph D i Politics, fri kulturdebattör.