Jag har en människosyn som fyller många goda människor med förfäran. Min människosyn är att nästan alla människor, i valet mellan att leva av eget eller av andras arbete, föredrar det senare (om omständigheterna i övrigt är lika).

Varför lever du själv inte på försörjningsstöd? säger då någon människovän för att försöka snärja mig i mina egna garn. Det beror bara på att försörjningsstödet är för snålt tilltaget, svarar jag. Om det uppgick till 100 000 kronor i månaden i stället för 10 000 kronor i månaden så skulle jag ta saken under övervägande. Du skulle klättra på väggarna av att inte ha något att göra! fortsätter människovännen aggressivt. Jag kan väl göra intressanta saker utan månadslön, säger jag. Charles Darwin fick ingen månadslön när han gjorde sin femåriga, epokgörande resa med the Beagle. Han hade egna pengar och fick en del av sin motvilliga pappa.

Tills vidare tror jag att min människosyn stämmer bättre med verkligheten än med den gängse uppfattningen som är att nästan alla människors käraste önskan är att hederligt försörja sig själva och att det endast är i yttersta nöd som de förnedrar sig till att låta sig försörjas av någon annan, den svenska staten till exempel. Historien har för övrigt redan gett mig rätt. Se på alla människor genom tiderna som varit helnöjda med de arbetsfria inkomsterna från mark och fabriker som de ägt.

Fram till 1948 var min nuvarande människosyn den allmänt gällande. Då bestämde sig emellertid ett antal inflytelserika men oförsiktiga nationer att anta FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna som satte fröet till en idé som under de kommande decennierna skulle revolutionera mänsklighetens beteende just för att min människosyn är sann.

FN:s idé, i sin fullt utvecklade form, var att det inte alls är skämmigt utan i stället en mänsklig rättighet att bli försörjd av någon annan. I FN-deklarationen ges exempel på vad detta kan innebära. I tjugofjärde artikeln står det att alla har ”rätt till vila och fritid” samt semesterersättning. Det står inte att man har rätt till ett jobb och en arbetsgivare som kan betala utan rätten uppstår alldeles av sig själv, även för en självanställd getbonde i Mali. I tjugofemte artikeln skapas välfärdsstaten: ”Alla har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för envars och hans familjs hälsa och välbefinnande innefattande mat, kläder, bostad, sjukvård och nödvändig social omsorg samt rätt till säkerhet vid iråkad arbetslöshet, sjukdom, handikapp, änkestånd, ålderdom eller annan försörjningsbrist bortom den drabbades kontroll”.

I begynnelse var Ordet. FN använde Ordet och sade ”Varde välfärdsstat” och, se, välfärdsstater uppstod gradvis och började påverka människors tänkande.

År 1974 fick Sverige en ny regeringsform enligt vilken politikernas huvuduppdrag är att garantera medborgarnas välfärd på någon annans bekostnad. Uppdraget formuleras redan i 1 kap. 2 §:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Jag kan inte nog understryka hur omvälvande detta blev i takt med att det gamla självförsörjningstänkandet gradvis omvandlades till det nya rättighetstänkandet. I mänsklighetens urtillstånd, det vill säga före 1948, fanns bara en lösning på problemet hur människan skulle försörja sig. Hon fick arbeta om inget annat, till exempel ett fett arv, stod till buds. Numera finns ytterligare en lösning. Staten har inrättat ett system varigenom hon kan leva av andras arbete. Det kan ske genom direkta penningbidrag men också genom någon sorts avlönad sinekur hos en för det mesta offentlig arbetsgivare. Av detta framgår det fasaväckande och olycksbådande i mina observationer av människans kynne: hon föredrar att leva av andras arbete och nu förses hon i ökande utsträckning med möjligheter att faktiskt leva enligt sina preferenser. Vi får en offentlighet som uppfostrar hela generationer till att utan samvetskval tänka som snyltare (varpå välfärdsstaten får ofta livslånga klienter).

Världen har utvecklat ett maskineri som hela tiden producerar nya varianter av mänskliga rättigheter på samma grundtema, nämligen att någon annan ska betala. Vad annat är identitetspolitiken, som går ut på att särskilda grupper, till exempel kvinnor, färgade och transpersoner, ska kvoteras eller erhålla andra förmåner? Är det något annat än just detta världen ser när Black Lives Matter kräver att polisen fråntas sin budget och pengarna ges till BLM-sympatisörer för att dessa ska gör något socialt?

Häromdagen upptäckte jag en för mig tidigare okänd mutation av rättighetstänkandet. Det var FN:s deklaration om ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Ursprungsbefolkningar, till exempel inouiter, masajer, samer, yanomami och tupi, ska ha kompensation för “varje handling som syftat till eller fått till effekt att kränka deras integritet som särskilda folk eller deras kulturella värderingar eller etniska identitet”, till exempel om svenska staten erbjudit svensk skolutbildning till samer eftersom ”ursprungsbefolkningar har rätt att inrätta och kontrollera sina egna utbildningssystem och erbjuda utbildning på sitt eget språk”. Det kan bli försörjning för rätt många människor bara där. Först kompensation för språkförtryck, sedan lärarjobb som födkrok för framtiden.

Deklarationen erbjuder 46 artiklar och bara fantasin sätter gränsen för hur många ersättningsanledningar som kan utvinnas. Ursprungsbefolkningar har exempelvis ”rätten att ha tillgång till” inhemskt och utländskt bistånd, en gummiformulering förstås, och dessutom ska de ha kompensation för all mark och resurser som de en gång må ha besuttit.

Paragraferna är på plats. Det gäller bara att kunna djävlas tillräckligt med den som har pengarna för att han ska gå med på att betala. Det är sådant man har aktivister till. Lär av BLM. Bakom vartenda snyftprogram på Sveriges Television finns det några som är kränkta och vill ha betalt.