Finns det någon tradition som känns så svensk som Lucia? Trots att den har sitt ursprung i den katolska tron så har ett helt unikt luciafirande vuxit fram i Sverige. Ett firande som är så införlivat med svensk kultur och tradition att inte ens katolska kyrkan förmår ta upp kampen med det.

Visst, det är klart att katoliker i Sverige också firar sitt helgon, den unga flicka som led martyrdöden på 300-talet, på samma sätt som katoliker över hela världen, men även den svenska traditionen hålls vid liv. Luciatågen ser likadana ut i de katolska församlingarna som i vilket annat sammanhang som helst, med den skillnad att man jämte de gamla svenska luciasångerna också sjunger sånger och psalmer ur den katolska psalmboken.

Det här förvånade mig när jag först konverterade till den katolska tron. Jag hade nog trott att den svenska traditionen gått katolska kyrkan förbi, eller att de helt ignorerade den. Men det gladde mig att så inte var fallet. Att man faktiskt såg bortom den strikt katolska aspekten på helgonet, och anammade den tradition som råder i vårt land och skapade en egen fusion av de båda traditionerna. Det är sådant som gör att en kyrka kan fungera i symbios med det omgivande samhället, och också gör att man som svensk katolik kan behålla sin svenska särart även när man ingår i den världsvida kyrkan.

På det hela taget upplevde jag att det svenskinspirerade luciafirandet var väldigt populärt, även bland människor med annat ursprung. Men det fanns också de som var missnöjda. Förstås, vill jag tillägga. Det finns nämligen ett utbrett snobberi inom katolska kyrkan, som riktar sig mot det svenska rent generellt och mot svenska traditioner i synnerhet.

Det snobberiet finns dock inte bara i katolska kyrkan utan även utanför. Särskilt vanligt förekommande är det bland kulturskribenter och andra som vill göra sig lite märkvärdiga och låta påskina att de är mer toleranta och öppna än andra och därför bekymrar sig för det ”exkluderande” i att upprätthålla de svenska traditionerna. Och så svensk känns den svenska luciatraditionen att den ständigt är under attack från dessa människor.

I år drar de förstås en lättnadens suck över att de förhatliga luciatågen är inställda. Men vad ska de nu skriva om? Om det fantastiska coronaviruset som äntligen satt stopp för luciafirandet?

Ja vissa gör faktiskt det. ”Tack corona, äntligen slipper vi Luciatåget”, skriver Eva Lindström, förskollärare och krönikör och poddare för Läraren.

I en synnerligen förvirrad (och förvirrande) text problematiserar hon Luciatåget i förskolan in absurdum. Visst finns det barn som gillar att lussa, medger hon, men vissa gör ju inte det. Är det då inte bäst att avstå? Förskolan ska ju ändå vara en plats för a l l a barn, liksom. Och vi som minns Luciatåget med värme, kan vi verkligen lita på vårt eget minne? Var det inte i själva verket så att vi bara ville vara våra föräldrar till lags?

Ja, ni fattar. Hela resonemanget går ut på att vissa kan känna sig kränkta av att en svensk tradition upprätthålls, helt enkelt. Coronaviruset kom som en skänk från ovan – inget ont som inte har något gott med sig, konstaterar Eva Lindström belåtet.

”Men i år, då slipper vi det här” summerar hon. ”Någon annan och något annat har redan bestämt åt oss. Nu kan vi tänka nytt, tänka ljusfest, luciadisco, tomtekalas, bara fantasin sätter gränser. Tack Corona, tack för att vi äntligen slipper Luciatåget.”

Varför ett luciadisco eller ett tomtekalas skulle vara mer inkluderande än ett luciatåg framgår inte, men det är förmodligen irrelevant. Huvudsaken är att en gammal svensk tradition ”äntligen” får gå i graven och något nytt inträda.

BILD: Sankta Lucia-staty på Sicilien.