Patrik Engellau försökte i en intressant text nyligen att, i Clausewitz efterföljd, identifiera fienden. Vem bar ansvaret för den politik som lett till det svenska samhällets förfall? Resultatet blev att de som bar ansvaret var den samlade gruppen valda politiker (möjligen med undantag för SD), men att fienden i sin helhet var mer svåravgränsad. Den omfattade också en stor del av de som var ekonomiskt beroende av politikerklassen – koryféer inom myndigheter och statligt finansierade intresseorganisationer.

Men är detta verkligen den enda fienden?

Det finns faktiskt en annan, på sitt sätt både mäktigare och mer komprometterad.

Det är naturligtvis så att de formellt ansvariga är de politiker som varit skyldiga till besluten. Men de är svåråtkomliga, väl skyddade av vårt valsystem. Få vet vem de röstat in i Riksdagen, och för riksdagsmannen själv är det partiets valberedning snarare än hans väljares åsikter som betyder nåt.

Och riksdagsmännen själva? Ja, de har degraderats till knapptryckarkompanier, som förväntas rösta enligt partiledningens instruktioner. Om inte, kan de nog inte räkna med att bli nominerade igen.

Jag tror att en mer verklighetsnära beskrivning av hur svensk politik fungerar, är att den kanske största makten nu ligger hos journalisterna – att vi fått en sorts ”journalistvälde”.

Det är detta journalistvälde som har varit centralt för invandrings- och PK-politiken och för de flesta frågor som kantat Sveriges väg utför: skol-, genus-, kriminal- och klimatpolitiken för att nämna några, har präglats av en journalistkår med extrem vänsterdominans.

I en studie från 2019 skulle 70,7 procent av de tillfrågade svenska journalisterna röstat på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet mot 10 procent för högeroppositionen.

Journalistväldet är också nära kopplat till utvecklingen mot en demokratur, med en snäv gräns för tillåtna åsikter, där redaktörerna har positionen som både åklagare och domstol. Dissidentmedia nämns inte, större tidningar och TV-kanaler trakasserar oliktänkande, och verkar för att tysta avvikande röster.

De tongivande medierna, framför allt SR/SVT, behärskar informationsflödet, och därigenom vad en majoritet av väljarna får veta. För den politiska klassen och partiledningarna har därför journalistkåren en större betydelse än väljarna själva. Media kan styra vad väljarna får veta och kan leverera.

Några aktuella notiser kan illustrera mediernas makt.

En studie av mediabevakningen under presidentvalet visade att nära 10 procent av Biden-väljarna i nyckelstater inte skulle ha röstat på honom om de känt till fakta om honom och hans son som de inte nåtts av. Om det stämmer skulle det i sådana fall ha påverkat valutgången.

Och när SVT:s tidigare VD Eva Hamilton säger att det ”i Sverige finns … en sorts konsensus om att Trump är farlig och en idiot. Ingen gillar ju Trump i Sverige” medan närmare hälften av de amerikanska väljarna röstade på honom, kan man fråga sig varför ”ingen gillar Trump i Sverige”. Kan den svenska mediarapporteringen ha spelat in?

Media styr genom att förtiga och vinkla nyheter, bestämma vad som är problem, välja intervjuade och sakkunniga som bekräftar redaktionernas egna åsikter.

Det återstår att höra ett program där det inte snabbt framgår vad som är den korrekta åsikten.

Att hävda att SR/STV eller DN är objektiva och konsekvensneutral är orimligt.

Att som SR:s nuvarande VD Cilla Benkö, hävda värdet av att svenskarna har en ”gemensam verklighet” - vilken statsmedia skulle leverera – är nog en god beskrivning av var vi hamnat, men ett häpnadsväckande mål. SR/SVT som Sanningsministerium.

Från att tidigare ha haft ett medialandskap med ett stort antal sinsemellan oberoende aktörer, har svenska media reducerats till ett allt dominerande åsiktsmässigt monopol – SR/STV+Bonniers+Schipsteds, styrda av samma människor med samma värdegrund, under den lika oärliga som vilseledande etiketten ”oberoende journalistik”.

Man har genom åren sett hur de ledande kunnat vandra mellan chefsposterna på DN och Aftonbladet till SR/STV utan problem och hur chefredaktörerna på Expressen och Aftonbladet hade en gemensam podd. Denna maktsfär står för nästan alla mer prestigefyllda arbetstillfällen som erbjuds en journalist i karriären. Det räcker nog för att avskräcka från invändningar mot den etablerade värdegrunden och skapa den ängsliga konformism som präglar alla från sommarvikarien till ledarskribenten, för annars åker man ut – och några fristående och fritänkande konkurrenter att gå över till finns ju inte längre. Alla jobb i stora media tillhör samma hierarki.

Kort sagt – politikerna har den formella makten, men media och journalisterna den reella.

Men valen då? Nja, intrycket under senare år är att de i hög grad varit i händerna på media som regisserat debatter, valt valfrågor, rapporterat partiskt och genom kampanjer och drev i valspurten i hög grad kunnat påverka valutgången.

Den främsta fienden är kanske inte politikerna. Politikerföraktet har visserligen aldrig varit större, men politikerklassen är väl skyddad bakom murarna av en feltänkt konstitution, ytterligare undergrävd av ett skattefinansierat partiväsende där riksdagsmännen själva bestämmer hur mycket medborgarna ska tvingas betala för deras verksamhet.

Nej den främsta fienden är journalistväldet som med makt över vad medborgarna får veta, förmågan att bilda opinioner och leverera väljare.

Och skulle vi dissidenter, som Clausewitz, välja våra strider, så borde vi nog samla våra styrkor för ett angrepp på statsradion och -televisionen SR/SVT, som är epicentrum för journalistväldets dagliga maktutövning.

Carl Johan Ljungberg är Ph D i Politics, fri kulturdebattör.