HITTAT PÅ NÄTET: August Blanche begravs den 6 december 1868

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA August Blanche (1811-1868) var författare, dramatiker, journalist, politiker och publicist.

Han skrev främst skådespel, sociala tendensromaner och senare de så populära folklivsskildringarna i stockholmsmiljö, till exempel Hyrkuskens berättelser och Berättelser efter klockaren i Danderyd. 1843 uppfördes hans skådespel Positivhalaren på den 1842 grundade Nya teatern, ett lustspel med sång, och blev snabbt mycket populärt. Blanche ansågs ha återupplivat den svenska lustspelsdiktningen, som nästan helt legat nere sedan Gustaf III:s dagar, och under de följande sju åren uppfördes inte mindre än 36 nyskrivna pjäser av Blanche på Stockholms teatrar.

Sannolikt var han sin tids mest spelade dramatiker i Sverige med bland annat det välkända lustspelet Ett resande teatersällskap (1848), som gjordes som TV-serie i Sveriges Television år 1972. Repliken ”Fan skall vara teaterdirektör” ur denna pjäs har ofta citerats i teatersammanhang genom decennierna.

Blanche ägnade sig också åt politiken och var riksdagsman för borgarståndet i Stockholm vid riksdagarna 1859/60, 1862/63 och 1865/66 samt i andra kammaren för Stockholms stads valkrets för Lantmannapartiet 1867 och för Nyliberala partiet 1868. Han var en ivrig företrädare för representationsreformen. Med åren blev han en mycket uppskattad författare och stockholmsprofil.

Den 30 november 1868 dog August Blanche på apoteket Ugglan vid Drottninggatan. Han blev illamående på väg till invigningen av Johan Peter Molins staty av Karl XII i Kungsträdgården och gick in på apoteket för att söka hjälp och avled där.

Blanche begravdes den 6 december på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Utdrag ur boken Karl XV och hans tid av Erik Thyselius (1910):

Den 6 december fördes August Blanche, sörjd och saknad som få, till sin graf å Nya kyrkogården följd af ett oändligt liktåg, hvari skarpskyttarna gingo främst.

Vid den högtidliga grafsättningen talade August Sohlman, Ad. Hedin, Fr. Hedberg, H. Wieselgren, m. fl., hvarjämte af Demontovicz till sist frambars ett känsligt tack för hans medkänsla med Polen och de biltoga polackarna.

Huru såg nu egentligen Stockholms stad ut på den här tiden och hvad gjorde den för intryck. Annat än till strödda antydningar är här ej plats. I mycket var Stockholm nog ännu intet annat än en relativt stor småstad, väsentligt olika det nuvarande. Det framgår äfven af hvad utlänningar i sina reseskildringar ha att förmäla. Hvad som gärna går igen i desamma är å ena sidan förtjusning öfver stadens härliga läge och naturskönhet och å den andra sidan en veklagan öfver gatornas dåliga skick. Primitiva voro ock för öfrigt en hel mängd andra förhållanden, och staden ägde endast ett mera modernt hotell, det då af Cadier ledda Hotell Rydberg – ”Kung Karl” öppnades först sommaren 1866.

Fortsätt läsa här

Redaktionen