Jag brukar börja min dag med en kopp kaffe och en snabb genomgång av nyheterna. Och det slår aldrig fel – det är alltid ”crime o’clock” någonstans i Sverige. En 85-årig kvinna har blivit misshandlad och rånad i sitt hem, ett kriminellt gäng har skjutit skarpt på offentlig plats, ett barn har blivit rånat och någon har blivit våldtagen. Det tar aldrig slut.

Då och då ropar Morgan Johansson, eller någon annan stjärna i politikeradeln, ett grötmyndigt ”oacceptabelt” och försäkrar att det ska tas ett rejält nappatag med brottsligheten, men längre än till ord går det sällan. De har det ju så bekvämt och gött där de sitter på sina privilegierade positioner, vad spelar det dem för roll hur de skattebetalande medborgarna har det, så länge pengarna rullar in?

Därför ordbajsar hellre Morgan Johansson om hur mycket farligare det var att leva i Sverige när han själv växte upp än vad det är nu. Man måste beundra hans mod när han knatade iväg till SSU:s klubblokal om kvällarna, han kunde ju ha blivit rånad, misshandlad, våldtagen eller mördad precis när som helst i det otrygga Sverige som rådde då. Men Morgan var inte rädd. Morgan vågade sig ut, kanske till och med i mörkret, och började arbeta politiskt. Nu ska vi alla skatta oss lyckliga över att hans parti tagit Sverige ur den tidigare otryggheten och in i en ny, skön värld.

Nu är det förstås inte särskilt många som tror på Morgan Johanssons bludder längre. Men det spelar inte så stor roll. För skulle det nu vara så att medborgarna röstar för något annat går det alltid att ingå allianser lite här och där, för att säkerställa att det inte sker någon märkbar förändring. Sossar och centerpartister, moderater och miljöpartister, liberaler och kristdemokrater – allt i en enda (o)salig röra och varför?

Svaret står att finna i begreppet Det välfärdsindustriella komplexet, något som Patrik Engellau ofta skriver om här på Det Goda Samhället, och något som tål att uppmärksammas ännu oftare. Sätter man sig in i detta begrepp så blir politikernas beteende inte längre märkligt och besynnerligt utan – på sitt eget ologiska vis – helt logiskt.

Det gör förstås inte saken bättre – snarare värre. Faktum är att det vore mer förlåtligt om politikerväldets många dumheter verkligen hade sin upprinnelse i den naivitet de själva så ivrigt påstår att de besitter. Istället finns en mycket cynisk och otäck agenda i allt det som kan uppfattas som naivt, aningslöst och godtroget. Politikeradeln först. Deras klienter på god andra plats. Den nettoskattebetalande medelklassen sist.

Och vilka är då klienterna? De som ser till att politikerväldet kan upprätthålla sin makt förstås. De som ständigt måste tas om hand av politikerna och som utgör själva fundamentet för den humanitära stormakten, grundbulten för politikerväldets sammanlagda godhet. Gängkriminella. Asylsökande män med fyra fruar. Religiösa fanatiker som vill skapa extrema enklaver mitt i det svenska samhället. Ensamkommande unga män som ljuger om sin ålder. Brottslingar som får straffrabatt. Brottslingar som inte ”kan” utvisas eftersom de skulle kunna få problem i hemlandet.

Alla är de politikernas ultimata bevis för stormaktens tolerans och godhet. Vare sig de själva vill eller inte.

Resultatet av denna vanskötsel av landet ser vi i det samhälle som nu växer fram. Ett samhälle där folk är så trötta på menlösheten och tramset att sarkasmerna har blivit ett av de främsta kännetecknen för svenskt folklynne. Folk har till och med slutat förfasa sig över våldet – istället uttrycker alltfler ett bitande förakt för landets styrande, ironiserar över dialogpolisen och förlöjligar rättssystemet. Var jag än går, vem jag än träffar (och jag är ute och går med hundarna flera gånger om dagen så jag träffar ganska mycket folk) så kommer alla in på regeringens inkompetens och rättssamhällets menlöshet.

Samma sak på nätet. Lägger någon upp en länk till det senaste våldsbrottet låter kommentarerna inte vänta på sig. ”Fler fritidsgårdar”, ”Mer dialog” och ”Vad hade den brottslingen varit med om?” tillhör de vanligaste kommentarerna, liksom ”oacceptabelt” och ”inte okej”, följda av med ironiska smileys. Och vi vet ju alla varifrån dessa mantran kommer, eller hur?

Morgan Johansson kallar sådana kommentarer för näthat. Det är det enda svaret han har på en ohållbar situation. I själva verket är svenska folkets alltmer uttalade sarkasmer tecken på sunt förnuft och politisk medvetenhet.