Advent närmar sig med stormsteg. I år har jag fuskat och börja lite tidigare än vanligt. Proletärstjärnan hänger redan i fönstret och adventsljusstaken är redo med mossa och allt. Vad ska man annars roa sig med när hela tillvaron präglas av en våt filt som stavas pandemi?

I det offentliga rummet har det förstås varit advent länge redan. Förra helgen tändes julbelysningen i Stockholms innerstad och här i ”orten” står centrumgranen redan tänd.

Annat var det förr. Då var väntan på advent nästan lika påtaglig som väntan på julen. Mamma pysslade i flera dagar. Bakade bullar och mjuk pepparkaka, tog fram ljusstakar och stjärnor och satte vita ljus i den vackra adventsljusstaken som hennes far en gång tillverkat av ett björkträ. Först på den första adventssöndagens morgon tände hon stjärnor och ljus, och där satt vi sen och avnjöt morgonkaffet medan dagen grydde.

Därefter var det dags att gå ner till stan, som vi sa, och titta på julskyltningen. Den avtäcktes ju först på adventssöndagen på den tiden. Jag minns så väl hur skyltfönstren täcktes för medan skyltningen pågick, och jag minns också den där pirrande känslan av nyfikenhet och förväntan. Snart, snart var det dags att beskåda allt det vackra och glittriga…

Jag blev aldrig besviken på skyltsöndagen. Det var lika mysigt och spännande vartenda år. Finklädda gick mamma, pappa och jag till stan och njöt av alla de vackert utsmyckade fönstren. Brorsan var redan tonåring då, så han gick hellre med sina kompisar. Mekaniska tomtar och änglar, glittrande granar iklädda kulor, glitter och flagg-girlanger, små modelljärnvägar… Mamma och pappa var lika uppsluppna som jag, och jag minns att jag smittades av deras julglädje. När jag själv blev mamma förstod jag att en stor del av deras glädje handlade om att förmedla julkänslan till sitt barn. Och det lyckades de sannerligen med.

Skyltsöndagen avslutades med ett besök i Folkets hus där det bjöds kaffe, saft och pepparkakor och där alla barn fick en jättestor julgranskaramell att ta med sig hem. Sedan promenerade vi hem igen, till söndagsmiddag och ännu en kaffestund – denna gång i kvällningen.

På senare år har det där med skyltsöndagen blivit alltmer urvattnat. När butiker börjar skylta med glitter och granar flera veckor före första advent – när man aldrig någonsin behöver vänta på något – går ju magin förlorad. Om man gått förbi ett fönster med robotiserade tomtar i femtioelva veckor innan man ens hunnit tända det första adventsljuset, vad finns det då kvar att se fram emot liksom.

Jo jag vet. Jag är lite konservativ i det avseendet. Jag tror att väntan är en både naturlig och viktig del av tillvaron, något som ger ett rofyllt lugn. Jag tror framför allt att det är väldigt bra att låta barn vänta då och då, så att de inte blir vana att få allt på en gång. Vare sig när det gäller julskyltning eller annat.

I år har jag dock inte väntat som jag brukar. Jag kände mig ärligt talat så deppig över sakernas tillstånd att jag bestämde mig för att muntra upp mig själv lite. Och det slår aldrig fel – det brandgula ljuset från proletärstjärnan skingrar det mesta av nedstämdheten hos mig även i pandemitider.

Det gör också minnena av mamma och pappa. Trots att de båda två varit döda ganska många år nu, så lever de ju fortfarande i mitt hjärta. Och jag behöver bara sluta ögonen för att se dem framför mig, så som de såg ut när de fortfarande var unga, friska och starka och jag var en liten tös med flätor på väg till stan på skyltsöndagen.

BILD: Skyltsöndag i Uddevalla, december 1950.