Arbetslösheten är troligen en ganska ny företeelse som uppstått genom kapitalismen och välfärdsstaten. Fattiga människor som inte kunnat försörja sig har det säkert funnits i alla tider men tidigare definierades de inte som arbetslösa utan snarare som lata eller som brottslingar (vilket de nog ofta blev för att överleva) eller någon annan sorts samhälleliga avfallsprodukter som man helst varit utan. Att inte ha ordnad försörjning ansågs därför långt in på 1800-talet vara ett brott.

När kapitalismen mognade till industrialism spred sig mildare seder. Arbetslösheten avkriminaliserades. Detta kan ha berott på att arbetsgivarna gärna såg ett det fanns ett proletariat av arbetslösa varifrån arbetskraft kvickt och lätt kunde hämtas när det behövdes och vars existens pressande ned lönerna. Men det kan också i någon mån ha berott på framväxande liberala föreställningar om jämlikhet och alla människors lika värdighet som skilde sig radikalt från det gamla ståndssamhällets övertygelse om att människorna sedan skapelsen var indelade i bättre och sämre folk och att det var mot naturen att försöka ändra på den ordningen. Nu gällde i stället att den arbetslöse var om inte en broder så i alla fall en människa som staten fick se till att göra något för.

Avkriminaliseringen betydde emellertid inte att de svenska myndigheterna hade lust att tolerera åsynen av kringstrykande arbetslösa. År 1885 kom därför lösdriverilagen enligt vilken folk som saknade försörjning kunde dömas till tvångsarbete. Det kan bära emot att betrakta detta som en av välfärdsstatens många rottrådar, men så var det. Att tvångsarbeta var att bli garanterad försörjning på statens bekostnad med den lilla skillnaden mot dagens arbetsfria försörjningsstöd att klienten fick göra viss nytta för försörjningen. Tvångsarbetet betraktades som ett slags arbetsträning för personer som saknade vana vid reguljärt lönearbete och kan därför jämföras med många av våra dagars terapeutiska insatser i Arbetsförmedlingens regi.

Allt eftersom marknadsekonomins principer sipprade in i samhällets alla håligheter blev lönearbetet nästan alla människors naturliga existensform. Att inte ha ett lönearbete blev synonymt med att vara arbetslös. Till en början var arbetslösheten ett fruktansvärt gissel för de drabbade. Dels tjänade de inga pengar, dels var det psykiskt betungande att inte gå till jobbet för den som var uppfostrad med en sträng arbetsmoral enligt vilken det var en samhällsmedlems plikt att göra nytta och inte ligga andra till last. Ingen ville vara arbetslös. Det var synd om dem som drabbades.

Sådant var stämningsläget i det svenska samhället fram till nittonhundrasextio- eller sjuttiotalet. Men i takt med att välfärdsstatens byggdes ut för att hjälpa dem som det var synd om, till exempel de arbetslösa, förändrades intrigen i det samhälleliga skådespelet. När det fanns arbetslöshetsbidrag som det faktiskt gick att leva på minskade arbetets lockelse. Varför över huvud taget söka jobb när det fanns arbetsfria bidrag att få?

Två skäl kan tänkas för att välja lönearbete framför bidrag. Det första är att lönen oftast är större än det arbetsfria bidraget. Det andra är att det kan finnas återstående moraliska förpliktelser enligt vilka det känns som fusk att inte jobba trots att man kan.

Staten vill att folk ska jobba och betala skatt eftersom staten behöver skatteintäkter. Här presenterar sig det problem under vilket staten idag våndas. Hur ska man få folk att inte nöja sig med bidragen utan i stället göra sig anställningsbara och utöver detta att faktiskt söka jobb? Det vet inte välfärdsstaten och det kan bli dess fall.

De finns ett antal incitament, morötter och piskor, som välfärdsstaten skulle kunna anbringa men som den har svårt att utnyttja. Den främsta moroten, högre lön, är knepig eftersom det i allmänhet inte är staten som bestämmer lönerna. Piskan bidragssänkning blir politiskt plågsam för de politiker som skulle genomföra en sådan reform. Piskan arbetsmoral och ovilja att ligga skattebetalarna till last kontrolleras inte av politikerna eftersom den finns i skallarna hos de arbetslösa vilket den gör i ett stadigt minskande antal fall.

Politikerna kan dock försöka göra folk mer anställningsbara. Men även på den punkten är politikernas händer bakbundna på grund av att den styrande principen på den här punkten är att man kan leda en häst till vatten men inte tvinga honom att dricka. Till exempel kan politikerna med lock och pock (inklusive hotelser om indragna bidrag) sätta folk i skolbänken men inte tvinga dem att lära sig något. (Därför har jag aldrig begripit politiska förslag av typen ”obligatorisk SFI”. Den som vill lära sig svenska har alla möjligheter att göra det på egen hand och den som inte vill kommer heller inte att göra det även om han blir mutad att sitta av ett antal lektioner.)

Sist kommer det halmstrå som till slut antagligen kommer att knäcka välfärdsstatens rygg. Även om välfärdsstaten lyckas trycka in diverse kunskaper i människors huvuden är det i sista hand inte kunskaper som skapar anställningsbarhet utan en alldeles särskild attityd och inställning hos den som söker arbetet, nämligen viljan att anpassa sig, förkovra sig i arbetet och göra nytta på arbetsplatsen. Detta är det svåraste av allt. Ingen vet säkert hur den mentaliteten uppstår men alla vet att staten saknar redskap att frambringa den.