BITTE ASSARMO: Värmlands bergslag – 600 år av gruvdrift och malmhantering

I april 1413 gav den svenske kungen Erik av Pommern klartecken till att bryta malm ur ”Järnberghet i Wermlande”. Det blev startskottet för det som idag kallas Värmlands bergslag.

Det är över 600 år sedan privilegiebrevet utfärdades men malmbrytningen i de värmländska bygderna har troligen ännu äldre anor. I Hornkullens silvergruva utanför Filipstad lär det, enligt legenden, ha brutits silvermalm redan innan Digerdöden drabbade Europa, det vill säga omkring 1350.

Under de 600 åren av bergshantering skedde det en genomgripande teknisk utveckling. Från början bedrevs arbetet med spett och slägga men redan på 1600-talet började man utnyttja vattenkraften. På 1700-talet kom svartkrutet och senare ångmaskiner, nitroglycerin och dynamit. Under de sista decennierna av den omfattande gruvdriften och malmhanteringen i Värmlands bergslag kunde man använda sig av tryckluft och elektricitet i arbetet.

Med gruvdriften följde hyttan, den plats där malmen från järngruvorna smältes ner till tackjärn. Hytta, eller masugn, är benämningen på både smältugnen eller masugnen och de omgivande byggnaderna. Inom bergshanteringen har man ofta skilt på hytta och masugn. Termen hytta har använts för smältugnar som kan hantera både järn och annan malm, såsom silver och koppar. Eftersom en masugn endast kan hantera järnmalm har dessa hyttor ofta kallats enbart masugn.

För att smälta malm krävs mycket höga temperaturer, något som i sin tur kräver stora mängder träkol. Detta tillverkade man genom att hugga ner stora mängder skog och lägga veden i mila, en förbränningsmetod som omvandlade träet till kol.

En biprodukt av järntillverkningen var slagg, något som man än idag kan se högvis av i Värmlands bergslag. Slaggen, också kallad sinnersten eller sintersten, användes ibland som byggnadsmaterial men då den blanka, glasliknande stenen är skör användes den främst till mindre hus och bruksbyggnader. Sinnersten, som ofta är grön eller blågrön till färgen, kallas i engelsktalande länder för ”Swedish blue stone”. Kring många av hyttområdena i Värmlands bergslag ser man än idag många hus och byggnader med sinnerstensgrund.

En del av gruvorna var i drift ända in på 1970-talet – Persbergs gruva ända till 1979 – men idag ligger många av de gamla gruvorna i ruiner. Endast gruvhålen, mer eller mindre raserade byggnader och spår av gamla masugnar vittnar om malmhanteringens blomstrande storhetstid. Andra gruvor och hyttor har bevarats för eftervärlden och utgör idag populära turistattraktioner.

Hornkullens silvergruva, ett par kilometer norr om Nykroppa, lades ner i mitten av 1800-talet. Idag utgör gruvområdet ett viktigt monument över den svenska gruvdriften. I Hornkullen finns många gruvhål men endast ett, Dunderkammaren, är möjligt att gå ner i. I anslutning till gruvan finns också en kulturstig förbi gamla torpruiner, och till resterna av den stånggång som drev gruvans vattenpumpar.

En mil norr om Karlskoga ligger Granbergsdals hytta. 1642 lades första byggstenen till masugnen. Sitt nuvarande utseende fick den 1907. Hyttan var i bruk till 1925 och sedan blev den stående. Och där stod den, i decennier, tills Granbergsdals byalag bildades 1983, med huvudsyfte att restaurera och bevara den gamla hyttan.

Idag kan bygden ståta med en av de bäst bevarade och mest representativa hyttorna inte bara i Värmland utan i hela Sverige. Men i området finns flera intressanta spår av bergshanteringen, bland dem Karlsdals hyttruin ca tre mil utanför Karlskoga, och Kväggeshyttan, belägen i Bjurtjärn mellan Karlskoga och Kristinehamn.

En annan hytta, som blivit en populär turistattraktion, är Långbanshyttan utanför Filipstad. När den byggdes är inte dokumenterat, men den finns upptagen i skattelängden för år 1560 och hade, förutom masugn, också hammare (smide).

På grund av det goda läget intill en gruva, och med goda förbindelser till den stora gruvan i Persberg, var Långbanshyttan i drift längre än många andra hyttor. 1930 anges slutåret för driften, men många i bygden menar att hanteringen pågick i ytterligare några år, fram till 1933.

När man besöker en bevarad gruva eller hytta krävs det inte särskilt mycket fantasi för att föreställa sig århundradena av malmhantering, med gruvdrift i bergen, masugnens hetta och hammarens slag. De värmländska gruvorna och hyttorna må vara nerlagda sedan länge. Men de som bevarats fyller fortfarande en viktig funktion, genom att på ett konkret sätt levandegöra den värmländska Bergslagens historia och kulturarv.

Bitte Assarmo