Rubrikens fråga är banal men grundläggande. Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det kan vi lära oss något av. I krig vet man vem som är fienden, nämligen den man skjuter mot. Även i politiken brukar man veta vem fienden är men numera, har jag upptäckt, är det svårare.

Varenda dag träffar jag människor som (med rätta) förfasar sig över situationen i vårt land, brottsligheten, gängmorden, rättsväsendets slapphet, skolans förfall, coronapolitikens virrighet och så vidare. Själv har jag döpt om nyhetsprogrammen Aktuellt och Rapport till Dagens mord. Andra har just läst aktuella böcker som Gangsterparadiset och Familjen. De tar sig för pannan och utbrister i uttalanden som ”Jag visste att det var förfärligt men att det var så här förfärligt anade jag inte! En systerson till mig blev förresten rånad på Östermalmstorg i förra veckan”.

Om man frågar sådana rätteligen förfärade människor vem som bär ansvar för nationens problem utbryter ofta osäkerhet. ”Du är djupt bekymrad över tillståndet”, säger jag, ”men vem är det som har ansvaret för att ha ställt till det på det här viset? Vem är det som inte gör något åt besvären? Vem är din fiende?” Jag får trevande svar.

De flesta pekar på något av partierna. Socialdemokraterna är en rimlig misstänkt. ”Vårt samhälle är ju fortfarande en i huvudsak socialdemokratisk skapelse”, säger en medborgare lite trevande. ”Men tänk på allt dumt som Reinfeldt-regeringen gjorde, det kanske är den gamla borgerliga alliansen som är fienden?” föreslår någon annan. ”Äsch, ni har ju inte fattat någonting!” genmäler en tredje person. ”Det här är resultatet av de internationella oligarkernas beslut. De vill ha total kontroll över världen och deras metod är att krossa nationalstaterna. En av dem är George Soros som aktivt hjälper migranter från MENA-området att ta sig till Europa för att underminera våra länder.”

Mitt svar är att vår fiende är hela den grupp som antingen orsakat problemen eller underlåtit att vidta åtgärder för att lösa dem. Det finns ingen annan att skylla på än Sveriges samlade grupp av demokratiskt valda ledare, politikerna (sverigedemokraterna sannolikt undantagna). Det svenska politikerväldet är kollektivt skyldigt. Det är inte George Soros som röstar i den svenska riksdagen hur mycket han än kanske anstränger sig för att försöka påverka och hur många gånger Bilderberggruppen än bjuder Annie Lööf på konferens.

Det samlade politikerväldet är skyldigt för det första för att det har skapat Sveriges problem genom vettlös politik och, för det andra, för att det inte vidtagit annat än homeopatiska motåtgärder när ”utmaningarna” så tydligt presenterat sig.

Om alltså de samlade politikerna, politikerväldet, utgör fienden så undrar man förstås vilka som är ens vänner och lagmedlemmar. Där finns en enkel men ganska tillförlitlig tumregel som säger att den som lever på pengar från politikerväldet troligen står på politikerväldets sida. Ju högre lön och ju mer framträdande position en person har inom den apparat som finansieras av politikerväldet desto mer lojal mot politikerväldet tenderar han att vara. Till exempel kan du aldrig lita på Dan Eliasson. Likaså måste alla bedömningar som presenteras av Brottsförebyggande rådet synas i sömmarna.

Den som förfäras över det svenska tillståndet har sina säkraste allierade i den grupp som för sin försörjning och ställning i samhället inte är beroende av politikerväldet. Den gruppen har jag kallat för den nettoskattebetalande medelklassen.

Det finns också personer som avviker från detta mönster och inte låter sig styras helt av sina personliga intressen. Det finns exempelvis höga statliga tjänstemän som sätter sanningen och sin egen integritet högre än det politiskt korrekta. Det förekommer också att framgångsrika företagare har fjortonåriga döttrar som försvurit sig till Greta-kulten.

Ska vi inte ha politiker? Jo, det ska vi. Men det ska vara vanliga, dugliga, ansvarskännande medborgare som är riktiga, valda ombud för väljarna, inte ansiktslösa yrkespolitiker.