BITTE ASSARMO: Till minnet av Anita Lindblom

Få svenska artister har haft ett sådan genomslag som Anita Lindblom. Hennes inspelning av Sånt är livet, från 1961, är fortfarande en klassiker. I höstas somnade hon in, 82 år gammal.

Anita Lindblom, som föddes den 14 december 1937, skivdebuterade redan 1956 med singeln Ljuva ungkarlstid på skivbolaget Polydor. Efter en kort sejour på skivbolaget Karusell, där hon bland annat spelade in en svensk version av Edith Piafs världshit Milord, kom hon till sist till skivbolaget Fontana.

Det var då det hände. Tillsammans med Sven-Olof Walldoffs orkester spelade hon in en svensk version av Roy Hamiltons You Can Have Her, som kommit ut samma år. Den svenska titeln blev Sånt är livet, och Sverige hade fått en ny schlagerdrottning.

Sånt är livet gavs ut året innan jag föddes. Sedan snurrade den på skivtallriken i åratal i vårt hem – faktiskt är det en av de första låtarna jag minns från min barndom, vid sidan av Out of Time med Rolling Stones och Don’t Bring Me Down med Animals. Jag älskade den redan som barn, och det gör jag fortfarande. Varenda gång jag hör den slås jag av intensiteten i hennes mörka altstämma, hennes fantastiska sätt att sjunga så att varje stavelse går rakt in i lyssnaren, hennes totala närvaro i varje ton.

Framgångarna fortsatte att komma och Anita Lindblom medverkade i både revyer och filmer. I början av 1960-talet hade hon blivit ett stort namn i underhållningsbranschen och hade hits med Edith Piafs Non, je ne regrette rien (som blev till Nej, jag ångrar ingenting), Balladen om den blå baskern, Minns du den sången och Ja det var då.

Privat var hennes liv inte lika lyckat som karriären kanske lät påskina. Bakom glittret och glamouren lurade mörkret. Anita Lindbloms liv var kamp. Mot de psykiska problemen och humörsvängningarna. Mot vanan att välja fel män. I början av 1960-talet var hon tillsammans med en tysk man som misshandlade henne. Och sen kom Bosse Höglund, boxaren, in i hennes liv. Deras stormiga liv var en enda lång följetong på löpsedlarna, med bråk och försoning och ännu mera bråk. Skandalerna avlöste varandra och när de 1969 flydde till Frankrike på grund av skatteskulder häktades de i sin frånvaro.

1970 var Anitas äktenskap med Bosse Högberg över. Hon överlevde men kanske inte så mycket mer. När hon kom tillbaka till Sverige var det med skådespelaren och regissören Gunnar Hellström i sällskap.

När han 1976 regisserade hennes krogshow på Hamburger Börs gjorde hon succé. Men det dröjde inte länge förrän hon lämnade rampljuset. Hon kände sig ständigt förföljd av medierna efter alla löpsedlar om skatteskulder, kärleksrelationer och nervsammanbrott, och bosatte sig en bit söder om Cannes. Trots att hon fick flera erbjudanden om att göra comeback tackade hon nej.

De sista 40 åren levde Anita Lindblom ensam och isolerad med sina katter i sin lägenhet utanför Cannes. Men 2012, när det blev klart att Svenska filminstitutet ville göra film om hennes liv med Bosse Höglund, röt hon till. Manuset, som var skrivet av Peter Birro med titeln Knockout, gjorde henne topp tunnor rasande. ”Aldrig så länge jag lever!” sa hon bestämt.

Filmen var redan rollbesatt med Noomi Rapace och Ola Rapace i rollerna som Anita och Bosse, men lades på hyllan. Frågan är vad som händer nu, när Anitas röst har tystnat.

Jag hoppas att den aldrig blir av. Anita Lindblom var och är så mycket mer än en stormig relation med en våldsam boxare. Hon var en av våra största sångerskor och är värd en seriös film. För mig är hon kanske den artist som bäst sammanfattar 1960-talet. Det har funnits, och finns, många fantastiska schlager- och popsångerskor – men bara en Anita Lindblom.

Bitte Assarmo