Nu är det snart dags igen. Nu ska barnen på nytt matas med det budskap som public service för stunden anser viktigast. Jag talar naturligtvis om den årliga julkalendern. Och den som tänker att julkalendern helt enkelt är en mysig programserie för barn, i väntan på julens ankomst, kan tänka om. Här finns ett budskap som ska hamras in.

Årets julkalender handlar om två flickor från två olika tidsåldrar – den ena lever i 1920-talet och den andra idag, 2020. Ett svart hål som sluppit lös gör det möjligt för de båda flickorna att resa till varandras världar. De upptäcker snart att det är stor skillnad mellan 1920 och 2020. Och viktigast att framhålla är förstås att det inte finns någon snö 2020. 1920 är nämligen täckt i ett rikligt lager konstsnö medan 2020 helt saknar snö. I år används alltså julkalendern för att inpränta klimatkrisen i barnens medvetande.

– Det är en pik till alla klimatförnekare där ute, säger regissören Calle Åstrand.

En pik? Varför är det nödvändigt att alls pika någon? Varför ska en julkalender för barn utnyttjas i syfte att lyfta ett specifikt budskap?

Svaret är förstås att inte alls är nödvändigt och att det dessutom är jävligt självrättfärdigt att inom ramen för barn-TV slå på stora trumman för det som trendar mest. Men årets julkalender är inte unik. ”Opartiska” SVT:s julkalendrar har haft politiska budskap förr. Och mest uttalat i Broster, broster (1971), med Carl-Gustav Lindstedt och Claire Wikholm i huvudrollerna.

Broster, broster satte fokus inte på julen utan på miljö och konsumtion. Vid den här tiden var ”alternativ jul” i ropet, och berättelsen om familjen Wikmansson var helt kompatibel med den rådande trenden.

Familjen, som bodde på en skånsk gård och ägnade sig åt granodling, framlevde adventstiden i ångestbrun lervälling helt utan julstämning, medan de ägnade sig åt att kämpa mot miljöförstöring och köphysteri i väntan på att deras barn skulle födas – en ”broster” eftersom de ännu inte visste om familjen skulle begåvas med en syster eller en bror. Jodå, det lilla barnet hann födas innan serien äntligen var slut, och förlossningsscenen var just så utdragen att den förtog det allra sista av den julstämning som annars kunde ha infunnit sig.

Den kalender jag själv minns bäst från barndomen är Teskedsgumman, som sändes när jag var fem. Året var 1967 och den riktiga vänstervågen hade ännu inte startat. Kalendern det året var med andra ord en mysig, hemtrevlig och väldigt julaktig kalender som inte kom med vare sig politiska pekpinnar eller skrämselpropaganda. Men sånt anses naturligtvis förlegat och reaktionärt idag, i aktivismens Sverige.

Om årets julkalender säger manusförfattaren Peter Arrhenius att han hoppas att ”vi problematiserar båda tiderna utan att svara på något”.

Problematiserandet blir med andra ord mer eller mindre ett självändamål. Och det är väl så det har blivit i Sverige 2020. Allt ska problematiseras, om inte annat så för sakens skull. Man kanske får vara tacksam för att SVT ändå inte valde att sända en dokumentärserie om Greta Thunberg som julkalender.