Med tanke på att alla människor ska dö och att tiden efter vår död troligen är oändlig så kan det vara rimligt att fundera över vad vi ska göra med all denna fritid om det skulle vara så att själen, i den mån den finns, inte bara upphör när kroppen gör det.

Att människor förr i tiden, vilket i det här fallet kanske betyder fram till för tvåhundra år sedan eller så, sysselsatte sig med sådana reflektioner verkar ganska tydligt. Överallt och i alla tider har någon sorts religion varit samhällenas förnämsta institution och religionerna har till stor del handlat om hur ett eventuellt liv efter döden skulle kunna gestalta sig och hur människorna redan i jordelivet kunde lägga den framtida existensen till rätta.

Det underliga, i mitt tycke, är att Bibeln är så fåordig avseende livet efter detta särskilt som kyrkans huvudfunktion av många uppfattades vara att hjälpa människorna att ordna nästa liv till det bästa. Det antyds bara här och där att det erbjuds en himmel och ett helvete men levnadsförhållandena där beskrivs dåligt. Johannes Döparen säger lite kryptiskt att hans efterföljare Jesus ska ”samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar” (Matteus 3:12). Jesus själv säger ”Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar” (Matteus 25:41).

För övrigt är det inte ens säkert att Bibeln insisterar på en existens efter döden. I Första Mosebok 2:7 ”danade [Gud] människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”. Livsanden var att andas luft och man kan anta att den försvinner när folk slutar andas. Det omnämns i detta grundläggande Bibelstycke inget om en odödlig själ.

Koranen är däremot ganska specifik när det gäller förhållandena i himlen och helvetet. Till exempel visar sig dessa två platser ligga så nära varandra att invånarna på ömse håll kan betrakta vad som pågår på det andra stället och till och med föra samtal: ”En mur skall skilja de båda [grupperna] åt… Och de som hade både insikt och urskillning skall ropa till dem som de igenkänner på deras kännetecken [som förnekare]… Och de vars arvedel är Elden skall ropa till dem som stigit in i paradiset: ’Häll litet vatten över oss eller något av det som Gud har skänkt er!’ De skall svara: ’Bådadera har Gud nekat dem som avvisade tron.’” (sura 7:48, 50).

(Denna föreställning om himlens och helvetets geografi återkommer hos kyrkofadern Thomas Aquinas, som 600 år efter Muhammed i sin skrift Summa Theologica förklarar att ”helgonen kommer att njuta desto mer av sin salighet och av Guds nåd när de betraktar de förtappades bestraffningar i helvetet”.)

Gång på gång refererar Muhammed till ”trädgårdar med bäckar”, vilket betyder paradiset. Där ska de troende få tillbringa evigheten efter sin död: ”Gud har köpt de troendes liv och pengar i utbyte mot Paradiset. Följaktligen kämpar de för Guds sak, villiga att döda och dödas. Sådant är hans sanningsenliga löfte… Ni ska glädjas över ett sådant utbyte. Detta är den största triumfen (Sura 9:111).

Ibland lockar Allah med jungfrur i paradiset: ”Gud har [slutit ett avtal] med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset; de kämpar för Guds sak och dödar eller dödas… Och [deras] hustrur skall vara med dem i dessa [lustgårdar], renade från [all jordisk] orenlighet, och där skall de förbli till evig tid.” I Zetterstéens översättning av Koranen står det inte ”hustrur” utan i stället ”jungfrur med blyga blickar” och ”mörkögda tärnor” (sura 9:111 respektive 2:25). Även översättaren Bernström tar ibland ut svängarna: ”och hos [de döda troende] skall vara oskuldsfulla kvinnor, med blygt sänkta blickar, evigt unga som de själva” (sura 38:52).

I tillägg till bäckarna och jungfrurna ska paradisborna enligt Koranen åtnjuta ”armband av guld och pärlor och klä sig i dräkter av siden” enligt sura 35:33. Vidare kommer enligt sura 37:45 ”en skål [att] bäras runt från en ren källa” och dessutom ska de enligt sura 38:42 erbjudas ”alla frukter [som de har lust till]”.

För en nutida bedömare verkar Koranens löften om paradiset inte särskilt märkvärdiga (jungfrurna lämnar vi utanför). Armband köps numera av vem som helst som har lust, sidenkläder finns på H & M, rent vatten har vi i kranarna och det finns hur mycket frukt som helst i närmaste ICA-butik.

Man kan antagligen dra hur många slutsatser av detta som helst. Jag nöjer mig med tre. Den första har jag artikulerat många gånger tidigare, nämligen att västerlandet under de senaste årtiondena verkligen inrättat ett samhälle som inför historien faktiskt är ett paradis även om vi som fötts in i detta samhälle inte begriper hur märkvärdigt det är. Ej heller inser vi hur skört det är, vilket borde vara uppenbart för alla som inser att det är inget mindre än ett underverk västerlandet skapat. Inget säger att välståndet bara för att det en gång uppstått skulle vara stabilt och för evigt inskruvat i tillvaron.

Slutsats nummer två är att folk som lever i andra kulturer och kanske läser sin Koran och därför lärt sig vad man kan kräva av ett paradis måste bli alldeles vimmelkantiga av glädje vid tanke på att de kan få allt detta utan motprestation bara de tar sig till Sverige.

Den tredje slutsatsen är att det västerländska miraklet såklart inte håller om det kommer alltför många människor som gratis vill tillgodogöra sig de paradisiska gåvorna.