Sistlidna mars, medan Folkhälsomyndigheten fortfarande hoppades att coronat, ungefär som Hitler under andra världskriget, skulle låta bli att inta Sverige, träffade jag min gamle vän läkaren. Han var bekymrad över Sveriges coronastrategi.

”Jag tror att regeringen borde tillsätta en tsar”, sa han.

”Vad är en tsar?”, frågade jag.

”Ja, en coronaöverbefälhavare då”, fortsatte han. ”Kampen mot coronat är ett krig. Ingen armé går i krig utan en överbefälhavare. En massa organisationer ska samordnas för ett helt nytt ändamål utan att ha tränat. Regionerna måste bygga ut sin kapacitet och bemanna sig för ett enormt tryck av nya sjukdomsfall. De måste bygga ut testkapaciteten och ordna fram personal som kan testa. Socialstyrelsen ska utfärda prioriteringsregler för den händelse att överbelastning inträffar i vården. Någon måste förklara för medborgarna vad som händer och vad de förväntas göra. Någon måste tänka ut en politik för alla företag som drabbas. Det borde finnas en överbefälhavare och en generalstab som såg till att allt det där hängde ihop.”

”Kanske det”, svarade jag, ”men kan man inte tänka sig att de inblandade offentliga organisationerna – Folkhälsomyndigheten, landstingsregionerna, regeringen, Socialstyrelsen och så vidare – har tillräckligt med intelligent och företagsamt folk i ledningen för att ta de initiativ som behövs när de visar sig behövas? Om det kör ihop sig kan väl socialminister Hallengren, som ändå måste övervaka händelserna, gripa in och ställa till rätta? Jag ringde själv i mitten av mars till det amerikanska företaget Thermo Fisher som gärna ville sälja testutrustning. Några sådana samtal av Hallengren så hade det ordnat sig.”

”Du föreställer dig att den svenska offentliga förvaltningen leds av alerta och handlingskraftiga människor som kan tänka i nya banor om det kniper”, sa läkaren lite uppgivet. ”Det är inte min erfarenhet. Vi talar om snälla och hyggliga byråkrater som aldrig utmanats av svåra problem och som sitter fast i sina noga reglerade rutiner. Polisen blir så förskräckt när det händer något ovanligt att den måste deklarera ’särskild händelse’. Sjukhusen ’går upp i stabsläge’ när de blir överraskade. Att förvänta sig särskilda händelser borde i stället vara deras normalläge. Men det är det inte och det är därför Sverige inte klarar oväntade katastrofer som skogsbranden 2018 där polska brandmän fick skickas till vår räddning trots att Sverige hade haft generalrepetition på hanteringen av ödeläggande skogsbränder fyra år tidigare. Vi styrs av oerfarna och ängsliga människor.”

Häromdagen diskuterade läkaren och jag saken igen. ”Kommer du ihåg när jag sa att Sverige behövde en tsar för coronaslaget?” frågade han. ”Jag är rädd att du hade rätt”, svarade jag. ”Faktiskt verkar ju nästan ingenting ha fungerat. Testsystemet kom inte igång och när det äntligen kom igång saknas tester. Folkhälsomyndighetens prognoser slår nästan alltid fel. Sverige ligger nästan högst i världen i antal coronadöda per miljon invånare. Men vi lyckades i alla fall med en sak.”

”Vadå?” frågade läkaren.

”Vi lyckades platta till kurvan över intagna på sjukhuset genom ett snilledrag värdigt Heinrich Himmler, nämligen att ge dödlig palliativbehandling till smittade äldre på äldreboendena för att slippa skicka dem till vård på sjukhus. På det viset blev det ingen brist på vårdplatser.

Nu verkar det spridas en stämning att Sverige misslyckats ganska rejält med coronapolitiken. En del av läkarkåren är i uppror mot Folkhälsomyndigheten. Myndigheterna letar efter någon att skylla på. Socialminister Lena Hallengren har flera gånger pekat ut regionerna som otillräckligt kompetenta. Regionerna har i sin tur skyllt tillbaka på regeringen.”

”Men det håller ju inte”, sa läkaren. ”De måste hitta på något bättre sätt att klara sig än att skylla på varandra.”

”De är smartare än du tror”, svarade jag. ”På presskonferensen om coronat den 16 november förklarade flera ministrar att svenskarna sedan i våras förslappats i sin vaksamhet. Då lydde svenskarna order och allt gick bra men nu efterlevs inte myndigheternas förhållningsorder och därför måste regeringen, enligt socialminister Hallengren och andra regeringsmedlemmar, ta till krafttag i form av förbud vars innebörd regeringen inte förmår förklara. Allt är svenska folkets fel. Folket är slappt och nonchalant.”

Men är det sant att svenska folket förslappats i sin vaksamhet mot coronat och att det är detta som ligger bakom den ökade smittspridningen? Jag gjorde en snabbkoll i statistiken genom att jämföra antalet nya smittfall den 12 april och den 12 november för sju slumpvis utvalda europeiska länder. Så kunde jag jämföra hur mycket smittspridningen ökat i dessa länder på tio månader. I Norge, Danmark, Spanien och Storbritannien hade ökningen sedan i våras varit ungefär sex gånger. I Sverige, Tyskland och Portugal hade tio gånger fler smittats per dag än i våras. Den statistiken ger inget starkt stöd för tesen att svenska folket skulle ha blivit mer nonchalant och olydigt under året. I varje fall inte nonchalantare än tyskar och portugiser. Men det är alltså vad ministrar hävdar.

Först skyllde Hitler Tysklands misslyckanden på sina generaler. Mot slutet skyllde han på det tyska folket som han ansåg hade svikit honom.