När jag gick i skolan på 70-talet var Förintelsen en historisk händelse, som diskuterades i samband med andra världskriget. Vi tyckte naturligtvis det var hemskt, precis som det var hemskt att höra om atombomben och franska revolutionen. Men det var ändå historia. Lyckligtvis fick Hitler på nöten och numera gör man inte såna saker. Ungefär så löd vår enkla analys.  

Denna sorglösa inställning ändrades under 90-talet, i samband med att Europa uppmärksammade 50-årsminnet av befrielsen. Ytterligare en faktor kan ha varit att Sverige efter 20 år av mångkultur (enligt riksdagsbeslut 1975:26) började få upp ögonen för dess baksidor, och vi fick oppositionspartier som Ny Demokrati och Sverigedemokraterna.  

Göran Persson förstod att koppla samman de här händelserna (som hade mycket lite med varandra att göra) och på regeringens uppdrag producerades boken ”Om detta må ni berätta”. Den distribuerades till alla grundskolor och hushåll, i god tid före valet 2000. Det är förstås vällovligt att informera om Förintelsen. Vem skulle kunna invända mot det? Men kampanjen kom att fungera som argument för mångkulturen, med udden riktad mot Sverigedemokraterna, vilket är något helt annat. Genom mångkulturen öppnades till exempel portarna för Islams inflytande, vilket knappast förbättrat situationen för landets judar.   

Debatten under 90-talet handlade mycket om att ”vaccinera” kommande generationer mot rasism. Eftersom Förintelsen utspelades under andra världskriget var förövarna av naturliga skäl vita, renrasiga nationalister. Mot detta ställs ”mångkulturen”, som plötsligt framstår som motsatsen till nazism.  

De folkmord som inte följde den mallen ägnades mindre intresse, exempelvis folkmordet i Rwanda som skedde så sent som 1994. Andra folkmord under 1900-talet, i Kina, Sovjetunionen, Kambodja eller Osmanska riket behandlas som ”vanliga” historiska händelser. Kanske var de inte lika grymma, eller inte lika lätta att utnyttja politiskt?  

Kampanjen fick i alla fall effekt och när SD kom in i riksdagen 2010 var Förintelsen ett väl inövat slagträ i politiken. Den som ville begränsa förmåner för olika minoriteter, kunde bli anklagad för att vilja bygga koncentrationsläger. Den som lagt sin röst på Jimmie Åkesson riskerade att bli uthängd som nazist. Miljöpartiets Åsa Romson tyckte att Medelhavet var vår tids Auschwitz. Och bostadsminister Kaplan drog paralleller mellan Hitlertysklands offer och palestinierna i Gaza. Förintelsen har försett oss med en ikonisk bild av ondskan som alla kan ställa sig bakom, vilket bara är ännu ett sätt att exploatera judarna.  

Det finns även en existentiell sida av Förintelsen, som inspirerat nutida kulturskapare. Förintelsen verkar fylla en psykologisk funktion i vårt postmoderna medvetande, som får mig att associera en smula till Douglas Murrays bok ”The Strange Death of Europe”. Kanske är vi så upptagna av tankar på undergången, att judarnas öde under 40-talet känns som vårt eget. 

Som exempel kan nämnas dramatikern och kulturgiganten Lars Norén, vars intresse för Förintelsen enligt den här artikeln närmar sig besatthet. Judarnas lidande under 2000 år blir för Norén en nyckel till förståelsen av människans innersta mörker. När han en gång träffar en 85-årig överlevare uttrycker han sorg över att inte själv vara jude. Också Ingmar Bergman attraherades av den judiska identiteten. En rabbin berättar hur Bergman vid ett tillfälle bad att få bli utnämnd till ”hedersjude”. En idé han fått från filmkollegan Erland Josephson, som uppenbarligen menat det som ett skämt.   

Kanske är det ingen slump att bägge kulturprofilerna också haft beröringspunkter med nazismen. Ingmar Bergman berättar i boken Laterna Magica hur han i ungdomen hejade på Hitler (vilket i och för sig inte var ovanligt i hans samhällsklass). Lars Norén satte 1999 upp pjäsen 7:3, där han provade det kontroversiella greppet att låta dömda nynazister framföra sitt budskap direkt från teaterscenen.  

Om målet med kampanjer och kulturprojekt är att skydda judar från framtida förföljelse, måste man säga att de misslyckats. Den mångkultur som förintelsedebatten hjälpt på traven, har snarare ökat än minskat antisemitismen. I Malmö pågår just nu en exodus av den judiska befolkningen, just på grund av hot, våld och trakassarier. Samma sak händer i Paris. Och från Los Angeles rapporteras att judiska butiksägare och näringsidkare blivit måltavla för antirasister inom Black Lives Matter.   

I gengäld har Malmö stad förklarat sig villig att spendera pengar på ett Förintelsemuséum. När man inte lyckas skydda en förföljd folkgrupp, går det alltid att resa ett gravmonument över den.