HITTAT PÅ NÄTET: Slaget vid Lützen – ”Jag är konungen av Sverige”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Lützen den 6 november 1632 (enligt den julianska kalendern; 16 november 1632 enligt den gregorianska kalendern) var ett av de största fältslagen under det trettioåriga kriget. Striden stod nära byn Lützen, sydväst om Leipzig, i Sachsen mellan en svensk-protestantisk armé under befäl av kung Gustav II Adolf och en katolsk-kejserlig armé under befäl av fältmarskalk Albrecht von Wallenstein.

Slaget slutade med en pyrrhusseger för svenskarna. Omkring 10 000 soldater stupade på slagfältet, inklusive den kejserlige generalen Gottfried zu Pappenheim och kung Gustav II Adolf. Kungens död innebar en försvagning av den svensk-protestantiska positionen i kriget till förmån för den kejserliga armén. Hertig Bernhard av Sachsen-Weimar, som hade övertagit ledningen under slaget, förblev befälhavare för de svensk-protestantiska trupperna.

Utdrag ur Svenskarna och deras hövdingar av Verner von Heidenstam:

”Gud med oss!” ljöd svenskarnas gamla fältrop, där de stormade fram mot vägen och erövrade sju av fiendens kanoner.

Borta vid några väderkvarnar uppblossade en vild strid på sidorna om de djupa gravarna, och konungen jagade dit med sina småländska ryttare.

”Följ mig, mina tappra gossar!” ropade han och sporrade hästen, utan att märka att de andra, som inte hade lika snabba springare, blevo efter.

Åter höljdes solen i töcknigt dunkel liksom genom ett under, och svärdshuggen klingade mot harnesk och lyfta pistoler.

”Det är ingenting, mina barn”, sade konungen glättigt, då hans följeslagare märkte, att han var sårad i armen och blödde.

Blek lutade han sig i sadeln mot den, som var honom närmast, men då träffades han bakifrån av ännu en kula och segnade från hästen. En hängiven ung page från Nürnberg, Leubelfingen, som själv blödde ur flera sår, blev den sista vid hans sida. Beredd att dö, bjöd ynglingen konungen sin egen häst, men förmådde inte att resa honom upp, utan kunde blott stödja hans huvud i sina armar.

”Vem är den sårade?” frågade de fientliga ryttarna och omringade honom i krutröken.

Leubelfingen teg och fick till lön en värjstöt genom midjan, men konungen slog upp ögonen och svarade:

”Jag är konungen av Sverige.”

Då ljungade ur den vilda ringen ett pistolskott, som för alltid utsläckte hans hjälteliv.

Läs hela von Heidenstams berättelse här

Redaktionen