HITTAT PÅ NÄTET: Sverige firar fyrahundraårsminnet av reformationen

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA De 95 teserna, egentligen De 95 teserna om avlatens innebörd, i original på latin Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum, var en diskussionsskrift av Martin Luther som han på Alla helgons afton den 31 oktober 1517 skickade tillsammans med ett brev till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz. Från denna dag brukar reformationens början räknas. Med teserna ville Luther inleda en öppen diskussion om avlatshandeln. Han sammanfattade här sina synpunkter på avlaten och lade fram sin egen syn på människans förhållande till Gud. Han använde också teserna till att ta upp påvens girighet till belysning.

Inledningen till ”Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet” av Hjalmar Holmquist (Kyrkohistorisk Årsskrift 1917):

In i Wittenberg hade under flere dagar dragit en oafbruten ström af fotvandrande, ryttarskaror, vagnar med sina tältdukar; från nära och-fjärran kom man för att deltaga i den stora allhelgona-festen, hvilken började med en eftermiddagsgudstjänst i slottskyrkan den 31 oktober och sedan räckte i hela åtta dagar. Men nu den 31 oktober rådde efter den gemensamma middagsmåltiden omkr. kl. 10 f. m. några timmars relativ stillhet på den öfverbefolkade stadens gator. Då kommer en man i augustineremiternas svarta ordensdräkt ut ur deras kloster och går förbi den kasernliknande universitetsbyggnaden bortåt den långa Kollegiegatan. Han rör sig kanske med det vissa något af omedveten själfsäkerhet, hvarpå man så ofta på gatan kan känna igen en professor i en mindre universitetsstad; och för det heliga lifvets dräkt lämnar folket själf-fallet rum. Mannen går efter tiggarmunkars sed barhufvud, så att den skarpt skurna tonsuren med den svarta hårkransen omkring lyser, och vi kunna godt iakttaga hans utseende. Det är en ung man, i de åren när hos oss akademikern ännu blott undantagsvis hunnit från docent- till professorsställningen. Gången är ock spänstig, hufvudet tillbakakastadt och hållningen högburen; men det utmärglade ansiktet vittnar om, att han redan länge tagit arbete och försakelse på allvar. Den breda pannan och den fast slutna munnen tala om oböjlig viljekraft, under det att de svartbruna ögonen med den skarpa gula randen omkring, falkögonen, örnögonen, glimma som af en inre vulkan.

Fortsätt läsa föredraget här

Hjalmar Holmquist (1873-1945) var teolog och kyrkohistoriker. År 1903 blev han docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet, teol.lic. 1904 och prästvigdes samma år. År 1909 blev han professor i kyrkohistoria och symbolik vid Lunds universitet och teologie doktor 1910.

Redaktionen