BITTE ASSARMO: Halloween och Alla Helgons Dag – döden ur två perspektiv

Nu är hösten här igen och på lördag är det Alla Helgons Dag. Det är en helg då jag normalt brukar träffa släktingar från Värmland, och då vi umgås ett par dagar och pratar minnen, berättar släkthistorier och besöker våra kära avlidnas gravar tillsammans. I år blir det ingenting av med den saken på grund av pandemin, så jag blir hemmavid och besöker minneslunden på Skogskyrkogården istället.

Fast inte på Alla Helgons Dag. Just den dagen håller jag mig helst borta från Skogskyrkogården. När folk säger till mig att Halloween bara är ett jippo så brukar jag säga åt dem att ta sig till Skogskyrkogården på Alla Helgons Dag. Där kan man tala om jippo. Korvförsäljarna står på parad utanför grindarna och oset av chorizo och bratwurst lägger sig som en rökig dimma över det som borde vara en lugn och stillsam viloplats, och folk ränner runt på kyrkogården som om de vore på strandparty i Barcelona.

Hela mitt väsen skriker att så får det inte gå till. Men det går inte att förbjuda människor från att besöka kyrkogården under allhelgonahelgen. Man kan bara hoppas att de respekterar att kyrkogården är en viloplats. Och de flesta gör nog det, trots allt, även om det ibland kan vara svårt att upptäcka det bland alla uppsluppna och högljudda besökare.

Det går heller inte att hålla människor ansvariga för att de låter sina barn klättra på gravstenar. När så sker, och de mest förfärliga olyckor inträffar, är det kyrkogårdsförvaltningen som hålls ansvarig. Då ska gravstenar ”läggas ner”, som det så fint heter, så att det inte blir farligt nästa gång ett barn ska klänga på dem. Att förbjuda klättring på gravstenarna, och hålla föräldrarna ansvariga för vad barnen gör, finns liksom inte på kartan. Det är förmodligen inte snällt nog för att passa in i narrativet.

Det är faktiskt inte riktigt klokt. Och hur mycket mitt hjärta än skriker över de tragiska olyckor som hänt små barn vid den här tiden på året kan jag inte komma ifrån att föräldrar borde veta bättre än att låta barnen härja fritt på kyrkogården. Det borde inte vara svårare idag än det var när jag var liten och mina föräldrar redan tidigt gjorde klart för mig att man ska visa respekt och vördnad för de döda som vilar på kyrkogården.

Alla Helgons Dag har firats i Sverige sedan medeltiden och är numera långtifrån en tradition enbart för de kristna, utan för alla svenskar. Och så har det varit länge. I min familj gick vi alltid till kyrkogården för att besöka våra kära, och vi gjorde det under respektfull tystnad. Att det skulle komma en dag då det såldes snabbmat utanför kyrkogårdsmuren, och då folk gick runt bland gravarna och mumsade på fettdrypande korvar och sörplade läsk kunde man inte ens föreställa sig.

Halloween däremot, det är en helt annan sak. Visst, både Halloween och Alla Helgons Dag har döden i centrum, men på fundamentalt olika sätt. Halloween är en bullrig och stojig högtid och ska så vara, för den har sitt ursprung i den förkristna keltiska festen Samhain där natten den 31 oktober ansågs vara den natt då de döda återvände till jorden och skulle skrämmas bort med sådant som sång och dans och flammande eldar. Alla Helgons Dag däremot är en kristen högtid som firas den 1 november till helgons och martyrers ära och som andas lugn, frid och stillhet.

Jag tror att en del av detta oskick beror på att många svenskar är så dåligt insatta i de gamla traditionerna att de inte riktigt kan skilja på Halloween och Alla Helgons Dag. Och då blir det som det blir. Och i år kan det bli ännu mer tydligt, eftersom de två högtiderna krockar. Eftersom Alla Helgons Dag inte längre infaller på exakt datum här i Sverige, utan på lördagen i den första helgen i november, firas den 31 oktober, alltså på samma dag som Halloween.

Själv kommer jag att fira Halloween på lördag och Alla Helgons Dag på söndagen den 1 november. Det är ett enkelt val, eftersom det är det som egentligen är den rätta dagen att fira. Som grädden på moset brukar också det värsta oset från korvvagnarna ha lagt sig då, vilket gör det mer behagligt att i sakta mak strosa runt kyrkogården, stilla betrakta ljusen som lyser för de döda och tänka på alla de där älskade familjemedlemmar, vänner och släktingar som lämnat jordelivet.

BILD: Vid Fiskebäckskils kyrkogårdsport. Målning av Gunnar Åberg (1869-1894).

Bitte Assarmo