Johannes Norrman, juriststudent, nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge samt aktiv i Konservativa förbundet, skriver om hur juristkåren motarbetar fattade beslut om skärpningar i straffskalorna. 2010 kom ett riksdagsbeslut om straffskärpning vid återfallsbrott. Såväl vid domstolarna som i den straffrättsliga utbildningslitteraturen går det att spåra en tydlig ovilja att förverkliga lagstiftarens intentioner.

Frågan om skärpta straff har länge varit på agendan i samhällsdebatten. I SOM-institutets rapport ”Allmänhetens åsikter om politiska förslag 2018” ansåg hela 68% av de tillfrågade att det var ett “mycket bra” eller “ganska bra” förslag att införa mycket hårdare fängelsestraff (SOM 2019:42 s. 38). Förverkligandet av folkviljan möter emellertid kompakt ideologiskt motstånd inte bara från vänsterpolitiskt håll, utan även från landets straffrättsjurister.

Många straffskärpningar som Sveriges riksdag har genomfört har till följd av denna motvilja gått upp i rök när de väl nått domstolarna. I förevarande artikel vill jag synliggöra denna straffrättsliga domstolsaktivism genom att fokusera på ett specifikt exempel: reformen av 29 kapitlet 4 § brottsbalken från år 2010 (SFS 2010:370).

Först en kort bakgrund. Regleringen i 29 kap. 4 § brottsbalken innebär att den som återfaller i brott efter att tidigare ha blivit dömd kan ådömas ett strängare straff än en förstagångsförbrytare, så kallad ”återfallsskärpning”. Bestämmelsen utgör en viktig ingrediens i en sund straffrätt.

Ur en brottspreventiv synvinkel visar studier att selektiv inkapacitering, det vill säga långvarig inlåsning av de mest brottsaktiva, kan bidra till att pressa ned antalet brott (se till exempel Ben Vollaards studie från 2012, Preventing crime through selective incapacitation, The Economic Journal, 123: 262-284). Hårdare straff vid upprepad brottslighet harmonierar dessutom väl med vanliga människors rättvisekänsla. Alla kan göra fel då och då, men de flesta håller med om att den som framhärdar i felandet inte förtjänar vänlighet.

År 2010 reformerades alltså 29 kapitlet 4 §, med det uttryckliga syftet att öka användningen av återfallsskärpning. I propositionen (2009/10:147 s. 33) till lagändringen skrev regeringen: “Det finns […] behov av att det tydligare kommer till uttryck att återfall ska beaktas i straffskärpande riktning. Därför bör bestämmelsen om återfallets betydelse vid straffmätningen förtydligas i syfte att öka användningen av straffskärpningsmöjligheten och öka enhetligheten i praxis.”

Vad bestod då ändringen av? Jo, tidigare var domstolen endast tvungen att i skälig utsträckning i ta hänsyn till återfall vid straffmätningen. I den nya lydelsen hette det däremot att rätten i skärpande riktning skulle ta hänsyn till återfall. Vid en normal språklig tolkning innebär detta rimligen att tidigare brottslighet gärna får leda till hårdare straff. I det vägledande rättsfallet NJA 2012 s. 79 prövade Högsta domstolen för första gången den nya regleringen. Fallet rörde en man som åtalats för grovt vållande till annans död efter att 2011 ha kört onykter. Mannen hade senast 2010 dömts för rattfylleri, och en återfallsskärpning var således på tapeten.

Men istället för att ge den nya lagtexten genomslag konstaterade Högsta domstolen att samma påföljdspraxis som gällt tidigare i huvudsak fortfarande skulle gälla – och gärningsmannen slapp återfallsskärpning. Domstolens centrala motivering var att ett annat, ännu strängare förslag (från SOU 2008:85) inte hade lagts fram 2010. Utifrån detta fastslog alltså HD att den tidigare regleringen skulle gälla: Eftersom lagstiftaren inte skärpt lagen ännu mer hade lagen inte skärpts alls.

Denna märkliga tankegång bär vissa likheter med ett annat uppmärksammat HD-fall, NJA 2017 s. 794. I målet kom HD:s majoritet fram till att innehav av fem automatkarbiner på allmän plats inte var att anse som synnerligen grovt vapenbrott (varvid gärningsmännen tacksamt mottog flera månaders strafflindring). Det behövdes nämligen “utrymme i straffskalan” för ännu värre brott; och eftersom gärningsmännen inte begått ett ännu grövre vapenbrott hade dessa inte begått ett synnerligen grovt vapenbrott alls.

HD:s mystiska domskäl utgör samtidigt bara toppen av ett isberg. I den juridiska litteraturen är aversionen mot hårdare straff ännu tydligare, och ännu mer utpräglat ideologisk. Martin Borgeke & Mari Heidenborg (båda två tidigare domare i Högsta domstolen) skriver i handboken Att bestämma påföljd för brott (3:e upplagan, 2016) s. 206: “Det kan tilläggas att resultatet av den kriminologiska forskningen talar för att frihetsberövanden […] på det individuella planet endast i mycket begränsad utsträckning leder till minskad risk för fortsatt brottslighet. Istället riskerar de att leda till att den dömde får svårare att klara sig i samhället. En klok attityd är därför att vara försiktig med att återfallsskärpa sådana påföljder som innebär frihetsberövanden.”

Resonemanget är anmärkningsvärt. Författarna argumenterar överhuvudtaget inte juridiskt. Tvärtom uppmanar de till en restriktiv rättstillämpning utifrån sina egna personliga uppfattningar om empirin kring återfallsskärpningens lämplighet och effektivitet. Det handlar alltså inte om hur man ska tillämpa befintliga lagar – vilket är bokens ämne – utan mer om hur lagarna egentligen borde anpassas efter vad de anser att den kriminologiska forskningen visar. Citatet ovan hör mer hemma i ett partiprogram gällande kriminalpolitik än i en praktisk tillämpningshandbok riktad mot domare.

Allt detta kan framstå som torrt och teoretiskt. Jag vill dock inskärpa att frågan har stor praktisk betydelse. För lite drygt ett år sedan rapporterade Uppdrag granskning om en 19-årig vaneförbrytare med pseudonymen Hassan, vars meritlista då omfattade över 200 brott, varav flera brutala rån. Trots denna häpnadsväckande karriär dömdes Hassan enbart till två och ett halv års fängelse för sina senaste grova förbrytelser. Kort efter att ha blivit villkorligt frigiven stal han i år en bil, hamnade i en polisjakt och körde ihjäl en oskyldig familjefar.

Hade Hassans tidigare brottslighet i större utsträckning styrt straffmätningen, hade den stackars pappa som nu är död med all säkerhet levt. Den tyngsta skulden för denna straffrättsliga dysfunktion vilar tveklöst på våra saktfärdiga politiker. Men min uppfattning är att de inflytelserika jurister som underminerade skärpningen av 29 kap. 4 § brottsbalken inte heller kan undgå klander.

Fiaskot från 2010 bör, för att runda av, vara en minnesbeta. Det går bevisligen inte att lita på att Högsta domstolen tolkar straffskärpande lagstiftning på ett normalt och förnuftigt sätt. Följaktligen måste lagtexten i framtiden formuleras så strängt och konkret att den omöjliggör aktivism. Straffrätten måste vara ett hinder inte bara för brottslingar – utan även för jurister och domstolar.

Johannes Norrman är en 22-årig konservativ juriststudent vid Lunds universitet, med ett särskilt intresse för konstitutionella frågor. Han är även redaktör för Konservativa Förbundets medlemstidstidning Konservativ Debatt, och nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge.