En vän frågade mig om jag inte trodde att det här som händer på Sveriges Radio är en vändpunkt och början på slutet på vansinnet. Vad är det som händer? frågade jag. Och vad är vansinnet?

Jag menar de 39 rasifierade anställda på radion som hävdar att de är diskriminerade och därför vill ha reformer inom bolaget, svarade han. Alla måste väl inse att PK-ismen här går för långt!

Nej, sa jag, jag tror varken att det är en vändpunkt eller början på slutet för PK-ismen. Den har bara kommit in i andra andningen.

Vad menar du? undrade han.

De 39 rasifierade, fortsatte jag, anser att de är förtryckta och kräver därför kompensation i form av förmånsbehandling. De vill bli kvoterade till finare jobb med bättre lön och social ställning. Det är faktiskt inget konstigt. Det var samma sak med kvinnorörelsen. Den hade nått alla sina rättvisemål på 1960-talet men nöjde sig inte med det utan ville flytta fram positionera ytterligare. Den har hållit på med det i ett halvt sekel och varit framgångsrik. Kvinnorörelsen kan förmå män att begå självmord av skam för närmanden eller andra påstådda förseelser de ska ha gjort sig skyldiga till tio, tjugo eller trettio år tidigare. Förseelsernas karaktär spelar inte så stor roll, blotta anklagelsen är vanhedrande nog.

Nu vill de rasifierade med några decenniers förskjutning göra om feministernas bravad. I västerlandet har den officiella diskrimineringen mot svarta tagit slut, även i USA, men det hindrar inte att de svarta liksom kvinnorna vill driva sin sak vidare även sedan rättvisemålen blivit uppnådda och jämlikhet faktiskt inrättats. Varför skulle man sluta spela ett spel som ger utdelning?

Jag förstår, skrattade vännen, du frågar varför vi skulle neka de svarta en gambit som kvinnorna är så framgångsrika med.

Precis, sa jag, varför ska de svartas rättigheter att följa framgångsrika föredömen bestridas? Är du rasist, eller?

Vännen bara flinade.

Jag är rädd att vi står inför ett samhälleligt regelskifte i hela västerlandet, sa jag. Tidigare har vi sedan upplysningstiden gjort ett stort nummer av att sådant som hudfärg, religion och påbrå inte ska få påverka människors ställning i samhället. Den bakomliggande logiken har varit att varken människors pigmentering, trosinriktning eller släktskap säger något om till vilken nytta dessa människor kan vara för det allmänna bästa. Västerlandet har i stället satsat på de enskilda människor som bäst kunnat lyfta samhället genom sina individuella egenskaper, till exempel intelligens, styrka, mod, hederlighet, sångröst, skidåkartalanger och så vidare.

Jag tror till och med att just denna inställning har varit västerlandets framgångsformel. Vi ska satsa på dem som har de bästa möjligheterna, har västerlandet sagt sig, att främja kollektivets – alltså inte bara de utvaldas själva utan även de andras – möjligheter att utvecklas och skapa framgång och välstånd.

Vem var det som bestämde vilka som var de bästa? frågade vännen.

Ingen, svarade jag, det är det som är skönheten med marknadsekonomin och det fria samhället. Alla får ta sig fram bäst de kan och några kommer att lyckas bättre än andra. På det viset kan alla vara med och bidra på toppen av sin förmåga. Sin personliga belöning får folk efter sina individuella meriter. Detta unika samhällsexperiment har också varit vidunderligt framgångsrikt under de senaste två, tre seklerna.

Det västerländska samhället har inte följt det kommunistiska mottot ”från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov” utan i stället sin egen devis vilken är ”från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans förmåga”. Men nu graviterar våra länder mot en ny princip som lyder ”från var och efter hans förmåga, till var och en efter hans grupptillhörighet”. Det är omvälvande och skrämmande. I förlängningen kan man med lite fantasi se traditionella afrikanska stamsamhällen där den politiska kampen utspelas enligt parollen ”nu är det äntligen vår stams tur att sitta vid köttgrytorna”.