Det är så många som talar om andras feghet så det ämnet känns uttömt. Därför ska jag i stället tala om min egen feghet.

Frågan blev akut när Anders Leion skickade in sin krönika om pacifisten som inte ger sig. Den handlar om att människor som böjer sig för islamister och gör dem till viljes inte, som de tror, genom sina eftergifter kommer att mildra islamisternas krav på det icke-muslimska samhället utan tvärtom kommer att ge extremisterna blodad tand att kräva mer undfallenhet i stället för mindre.

Båda de motsatta typerna av logik kan funka. Allt beror på situationen. Om frun är arg på mig kan jag kanske beveka henne med uppriktiga ursäkter och blomsterkvastar. Om det inte fungerar på frun så fungerar det i alla fall på Gud. Katolicismens stora USP – Unique Selling Point – är bikten och förlåtelsen. Katoliken gör bort sig, visar hjärtats förkrosselse i biktstolen och får en mindre bestraffning men också snabb förlåtelse.

Den som råkar ut för utpressare hamnar i en helt annorlunda situation. Att göra utpressaren till viljes bevekar honom inte. Tvärtom tolkar han den erlagda betalningen som ett tecken på att han är på rätt väg och fortsätter utpressningen med nya krav.

Anders menade att Pacifisterna är sådana människor som inför muslimska krav beter sig som om de befann sig i en biktsituation och därför vill erkänna och göra eftergifter i hopp om att muslimerna ska nöja sig med detta och inte kräva mer. Men här, tror jag Anders menar, handlar det mer om en utpressningssituation. Om man ger efter kommer det bara nya krav.

Den ena logiken är ”Om du ger dem vad de ber om så slutar de be om det eftersom de har fått vad de bad om”. Den andra logiken är ”Om du ger dem vad de ber om kommer de att be om ännu mer eftersom kravet funkade och det saknas gränser för hur mycket man kan önska sig.” Anders menar att vi hamnat i den andra logiken. Så är det nog.

Anders ville att artikeln skulle illustreras med en Mohammed-teckning, just en sådan som nyligen kostade en fransk historielärare livet. Jag hamnade i beråd. Jag tänkte på Charlie Hebdo, en annan publikation som visat bilder av Profeten. Efter en stunds självrannsakan fegade jag ur. Jag är visserligen inte ansvarig utgivare för den här bloggen – alla skribenter svarar för sina egna alster – men att försöka förklara en sådan juridisk finess för en uppretad person som planerar att mörda mig tror jag skulle bli svårt.

Jag fegade alltså ur. För att kompensera för detta ska jag nu göra en sak som är farlig men långt ifrån så farlig som att publicera ett porträtt av Profeten, nämligen att säga att jag verkligen hoppas att Trump kommer att vinna det amerikanska valet. När presidenten fick coronat såg det kört ut men de senaste dagarna har han mirakulöst rest sig och det ser återigen ut att bli match den tredje november.

Som Anders Leion, som inte har så mycket till övers för Trump, påpekat är presidenten en enastående estradör. Att klara av att ge sig ut på en krävande presidentkampanj och hålla bejublat anförande efter bejublat anförande när han som tillfrisknat coronaoffer borde ligga utslagen av trötthet och vilobehov är, bara det, ett formidabelt styrketecken, fullt i klass för övrigt med hans nästan stoiska uthållighet inför fyra års dagliga och ofta bigotta och konstruerade personattacker från media som CNN och The New York Times.

Visst, han lägger sanningen till rätta till den grad att det nog kan vara befogat att tala om lögn men vi ska vara medvetna om att USA har en flerhundraårig tradition av vulgärast tänkbara politiska kampanjer och presidentval där kandidaterna med alla medel försökt släpa sina motståndare i smutsen. Amerikansk politik har alltid varit mer show biz än svensk, nästan lika falsk och korrupt som riggade brottningsmatcher på teve.

Huvudskälet till att jag önskar att Trump ska få ytterligare fyra år är emellertid inte detta och ej heller att han inte startat krig (utan trots detta nått avsevärda utrikespolitiska framgångar – plus en del missar förstås; Nordkorea-politiken har jag aldrig förstått mig på). Mitt huvudskäl är att det demokratiska partiet i snabb takt tycks ha förvandlat sig till en bastion av militant politisk korrekthet. Vi vet hur det politiskt korrekta tänkandet skadar Sverige. Jag kan inte se annat än att USA – och därmed även vi villiga västerländska lydstater – skulle förvandlas på ett mycket elakartat sätt om landet kom att styras av ett parti vars kongressledamöter knäböjde för BLM-rörelsen i åtta minuter (bilden) och som i många valkretsar velat skära kraftigt i polisens budgetar. I jämförelse med detta representerar Trump, trots sitt opolerade och folkligt burdusa sätt, sunt förnuft och medelklassiga värderingar.