Nyheten om att den, av politiker, public service och myndigheter, högt ansedde Hamid Zafar är en ulv i fårakläder har slagit ner som en bomb. Ingen såg det komma, liksom. Jag har väldigt svårt att tro att det är sant. Jag tror snarare att man valde att inte se tecknen eftersom det kändes så himla varmt inombords att kunna höja en troende muslim till skyarna som demokratibärare, för att balansera upp den våldsbejakande islamism som blivit vardag i Sverige.

Avslöjandena om Hamid Zafar påminner om när miljöpartisten Mehmet Kaplan avslöjades. Det var ingen som sett några tecken där heller, trots att han under flera år innan han avgick 2016 hade rest regelbundet till Turkiet för att dinera med fascisterna i Grå vargarna, och trots att han ända sedan dag ett bagatelliserade IS framfart i Syrien och Irak.

Helylle-Mehmet skulle försvaras till varje pris, och inte ens när han till sist fann det för gott att lämna sin post kunde hans kollegor erkänna att han var islamist och antidemokrat. Under presskonferensen som följde efter att Kaplan avgått höll statsminister Löfven istället ett varmt och hjärtinnerligt hyllningstal till sin avgående minister. Handhjärta och kärlek hela vägen, med andra ord.

Charlataner som Hamid Zafar är alltså inget nytt och ingenting alls att bli chockad över. Det svenska samhället är ju som gjort för den här typen av personer – Sverige svämmar över av politiker, journalister och myndighetspersoner som villigt låter sig duperas av människor som åtminstone på ytan passar in i deras romantiserade bild av det mångkulturella samhället och de demokratiskt sinnade troende muslimerna.

Och det är klart att de finns, de där demokratiskt sinnade troende muslimerna. Problemet är bara att det oftast inte är dessa som de styrande vänder sig till. Istället samarbetar de vanligtvis med antidemokratiska islamister som tidigare nämnde Mehmet Kaplan. Mörka krafter som inte har någonting i svensk politik eller myndighetsutövning att göra.

Idag är folk alltså djupt chockade över att det är den alltigenom schysste snubben Hamid Zafar som står bakom det homofobiska och antisemitiska twitterkontot @MikaelHakim.

Det är inte jag. Kalla mig gärna cyniker, men jag är alltid misstänksam mot människor som blir så omhuldade som Zafar. Det slutar väldigt ofta med platt fall.

Själv försöker Zafar nu mildra skadeverkningarna genom att berätta om alla fina förtroendeuppdrag han haft genom åren. Men det säger mer om de beslutsfattare som anförtrott honom uppdragen än om honom själv.

Han verkar dessutom tro att det här ska lösa sig rätt enkelt. Att hans förklaring om att han var så ung ska räcka för att ge honom anseendet tillbaka. Ung? Han var i 30-årsåldern när han satt där och hamrade fram hat-tweets mot homosexuella och mot judar. Är man inte vuxen då, då blir man det aldrig.

Det är därför jag inte tror ett dyft på hans försvarstal om att hans twitterpersonlighet inte har med hans egen person att göra. Jag tror tvärtom att det är @MikaelHakim som är Hamid Zafars rätta jag. Jag tror att han, likt Mehmet Kaplan, är en ulv i fårakläder och att hela hans offentliga person bygger på falskhet och hyckleri.

Det jag frågar mig nu är hur många fler sådana som Hamid Zafar som har lyckats slå sig fram i Sverige, enbart på grund av de styrandes försåtliga strävan efter att lyfta vissa samhällsgrupper och med de stora nyhetsdrakarna som påhejare.