BITTE ASSARMO: Varför är det acceptabelt att vita svenskar utsätts för rasism?

Ibland drabbas jag av modlöshet inför det som sker med mitt Sverige. Det brukar ske vid sådana där tillfällen när jag tänkt att ”nu kan det inte bli värre”, och sen upptäcker att det kan det. Tyvärr är det ganska ofta. När jag hör Annika Strandhäll prata om moral i radio. När jag ser Stefan Löfven slingra sig i TV. När jag konfronteras med public service och dess förljugna anspråk på att vara ”oberoende”. Listan kan göras lång.

Något som gör mig mer sorgsen än det mesta är vita svenskars tolerans för den alltmer utbredda rasism som riktas mot dem. Dagligen och stundligen bräks det fram från alla möjliga håll att det är ”för många vita” här och ”för mycket vitt” där. Och vad händer? I stort sett ingenting – förutom att de som uttrycker föraktet för vita får medhåll. Av vita svenskar.

När jag kallade en icke-vit politiker för rasist för att hon hävdade att det fanns ”för många vita” i hennes kommunfullmäktige lät kommentarerna inte vänta på sig. HUR kunde jag se något rasistiskt i ett så självklart yttrande? Det är ju givet det är ett problem om det är väldigt många vita i politiken!

Det är illa nog att människor, som kommit till Sverige och får ta del av vår välfärd, har mage att uttrycka förakt för den vita majoritetsbefolkningen – att det accepteras på bred front är ännu värre. Att någon överhuvudtaget kan anse att det är ett problem att det är många vita inom politiken, eller vilket annat område som helst, i ett land där majoriteten är vit är så sjukt att jag ibland kommer på mig själv med att undra om det finns något i vårt dricksvatten som tagit ifrån oss förmågan att tänka klart.

Så är det naturligtvis inte. Det beror istället på decennier av hjärntvätt och kollektivt skuldbeläggande – decennier av floskler som ”vi som haft sån tur” och ”vi som är så privilegierade”, som går ut på att det välstånd som skapats i Sverige är slumpartat och att vi därför måste skämmas för det och dela med oss. Till alla.

Med det resonemanget blir det logiskt att ensamkommande Hassan prioriteras före mormor Hulda på ålderdomshemmet. Mormor Hulda har ju en skyldighet att dela med sig, eftersom hon haft sådan oförtjänt tur i livet, liksom. Att hon arbetat och stretat och betalt in mängder med skatt räknas överhuvudtaget inte.

Varför det blivit på det sättet jag funderat mycket på genom åren. Och hur jag än grunnar och funderar så har jag aldrig hittat någon bättre förklaring än det som Patrik Engellau beskriver som det välfärdsindustriella komplexet. Det är endast ett sådant som kan ge upphov till sådana här skevheter, och till sådant som en, av länsstyrelsen utgiven, handbok om aktiva åtgärder kopplade till hudfärg.

Jo, en sådan finns. Den gavs ut förra året och det är Kitimbwa Sabuni som står bakom den. Islamisten som uttalat förakt och avsky för vita svenskar, som har kallat Sverige för en ”apartheidstat” och som anser att kampen mot hederskultur och månggifte är islamofobisk.

Det har inte varit helt lätt för mig att ta till mig begreppet Det välfärdsindustriella komplexet, det ska villigt erkännas. Den gamla sossen inom mig sparkade bakut många gånger innan jag tvingades se sanningen i vitögat och erkänna att folkhemssossarna inte bara byggde barnrikehus och funkislägenheter utan också raserade den självständighet och självkänsla som tidigare varit en framträdande del av den svenska folksjälen.

Utan den självkänslan blir det svårt att stå upp för sig själv och de sina. Istället hemfaller man lätt åt självförakt och skuldkänslor. Man tappar också sin historia och förståelsen för att välstånd hänger ihop med människors vilja att arbeta och dra åt samma håll. Varför ska just vi ha det så bra? Varför ska bara medborgare ha medborgerliga rättigheter? Varför ska vi inte kunna ge asyl åt ytterligare 100 000 människor, ytterligare en miljon – varför inte 30 miljoner?

Frågor som inte ställs i ett sunt samhälle, där människor är medvetna om sitt eget värde, men som i Sverige ställs på fullt allvar – av människor som sitter på den högsta makten.

Själv växte jag upp i ett homogent och övervägande vitt Sverige där jag uppfostrades av kloka, trygga föräldrar att se bortom ytligheter som hudfärg för att istället se till inre egenskaper. Föräldrar som jobbade och stretade för att skapa ett gott liv åt sig själva och åt oss barn, och som var skötsamma och följde samhällets alla regler.

Jag undrar vad de skulle ha tänkt om de vetat att det land de själva var med och byggde upp en dag skulle se på dem som ett problem på grund av deras vita hud.

BILD: Svensk niobarnsfamilj utanför sitt torp mellan Medskogsbron och Kolstabodarna i Medelpad, omkring år 1950.

Bitte Assarmo