Idag vill många att vi ska hålla oss inomhus, och i möjligaste mån undvika fysiska möten. Fysiska möten anses ohygieniska, onödiga eller rent av samhällsfarliga, eftersom man aldrig kan utesluta att ett virus eller någon annan oönskad substans överförs från människa till människa. Människor i grupp kan ju också tänkas ställa till bråk, i synnerhet när de dricker öl. Vore det inte bättre om all kommunikation mellan människor sker digitalt?

Det finns ett existentiellt och ett politiskt svar på den frågan. Jag börjar med det existentiella.

Jag kanske är gammalmodig, men när jag scannar igenom senaste dygnets uppdateringar på Facebook, från vänner jag tycker mig ha haft i flera år men aldrig träffat i verkligheten, gillat något de skrivit och kanske får en smiley tillbaka, är jag känslomässigt inte helt övertygad om att de finns.

Som barn tillbringade jag mycket tid i böckernas och serietidningarnas universum, och hade en bred vänkrets av figurer som heller inte fanns, men hade intressanta saker att berätta. Jag antar att det satt barn runt lägereldar redan under stenåldern och lyssnade till berättelser om döda förfäder, gudar och andeväsen. Kanske fanns det även ritualer för att kommunicera med dem och få någon typ av ”smiley” tillbaka.

Så mentalt är internet inte fullt så revolutionerande som det ser ut (utom när det gäller tekniken förstås). Vi har under årtusenden lärt oss hantera icke-fysiska realiteter, som påverkat, informerat, inspirerat och manipulerat oss. Säkert ett av skälen till att internet kunde slå igenom så snabbt, över hela världen.

MEN – och här kommer jag in på den politiska delen – verkliga förändringar i samhället, sker nästan alltid i den fysiska världen. Det som bara händer på nätet, är ungefär lika användbart som det som bara händer i Valhall, i Olympen, i Hollywood eller någon annanstans där vi inte är.

Navid Modiri gjorde ett intressant experiment häromåret, när han flyttade sin populära YouTube-kanal ”Hur kan vi” till offentliga etablissemang i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det visade sig att massor av människor var beredda att betala 3 – 400 kronor, bara för att få befinna sig i samma rum som debatten ägde rum. Varför?

Politiska kommentatorer är överens om att Donald Trumps starkaste kort i valrörelsen är hans förmåga att hålla välbesökta massmöten runt om i USA, trots att internet når så många fler. En materiell Donald Trump är alltså mer övertygande än en digital, trots att de ser likadana ut och säger samma sak.

Själv var jag på en alternativ bokmässa förra helgen. En liten Corona-anpassad publik på blott 50 deltagare, fick under sju timmar lyssna till tio paneldebatter. Ungefär samma innehåll hade jag hört förut, på Swebb-TV och liknande kanaler, så man kan fråga sig varför jag gjorde mig besvär att åka ända till Stockholm. Men stämningen var härlig och man kunde mingla med kändisar i pausen. Eller för att använda ett citat från Gamla Testamentet: ”Ordet blev till kött”.

Ett annat sätt att förvandla ordet till kött, är att dejta sina Facebookvänner. Det går till så att man skummar igenom listan av följare och bestämmer sig för vilka som kan vara intressanta att dricka en öl med, ta en fika eller en promenad. Man kan också bjuda samtliga kontakter till After-work, exempelvis en fredag kl 16. Alltid är det någon som nappar.

Min erfarenhet av såna möten är att man inte får så mycket nytt tankegods till livs, men det som sägs blir liksom ”på riktigt”. Ibland lättare att ta till sig, men också lättare att genomskåda. Plötsligt lägger man märke till nyanser, känner sympati eller motvilja, närhet eller avstånd. Till skillnad från Facebook-profiler utstrålar levande varelser personlig energi, vilket kan verka flummigt men alla som någon gång haft en karismatisk lärare förstår vad jag menar.

En annan aspekt är att allt vi gör på nätet (i hemmets lugna vrå där myndigheterna vill att vi ska vara) kan övervakas. Varenda diskussion, kommentar eller ”likes” registreras någonstans. Mikrofonen på vår dator kan avlyssnas, och kameran som vi alltid litat på kanske spionerar på oss. Även om åsikterna vi uttrycker inte är direkt förbjudna, är det svårt att avgöra vad som blir olagligt i morgon. Vi måste ständigt förhålla oss till vad Facebook tycker vi ska säga, vilken värdegrund vår arbetsgivares avkräver oss, hur våra uttalanden kan utnyttjas… etc.

Allt detta skapar en anda av självcensur, ett filter läggs över det vi skriver och i förlängningen också det vi tänker. Som att befinna sig på en middagsbjudning i det gamla DDR, där alla vet att det finns mikrofonerna i väggarna men ändå försöker föra spontana bordssamtal.

Så låt oss ta vara på den frihet vi har. I Sverige har vi fortfarande möjligheten att utan munskydd, ge oss ut på offentliga lokaler och föra samtal med levande människor. En hisnande tanke!