”Det är inget fel på klaner”, sa Liberalernas ledare Nyamko Sabuni vilket både Bitte Assarmo och jag upprört har påpekat på dessa sidor. Det är visst fel på klaner. Klansamhället är den demokratiska rättsstatens absoluta motpol. Klanen är som en stat i staten och etablerar sig som en fiende till staten med sina egna lagar och regler och bestraffningar. Så här formulerar sig Sabuni:

Tvärtom är det stora delar av världen som måste organisera sitt liv i form av klaner för det finns inget samhälle som bistår. Polisväsendet är inte till för medborgarna utan snarare en fiende. Det är inget fel på klaner.

Så är det nog i Burundi där Sabuni föddes. Polisen var kanske en fiende till Sabunis klan. Det var kanske därför hennes föräldrar och andra klanmedlemmar flyttade till Sverige. Men, som Bitte påpekade, har vi i Sverige ett ”samhälle som bistår”. Hos oss är polisväldet till för medborgarna och ska därför inte betraktas som deras fiende. Hur är det möjligt att Sabuni inte förstår att det i Sverige är problem med kulturer som definitionsmässigt anser att polisen – och därmed hela resten av rättsstaten och demokratin – är folkets fiende?

Med förvåning har jag konstaterat att det inte blivit någon stor och engagerad debatt kring denna fråga, alltså att liberalismens officiella företrädare i Sverige visar så svag förståelse för liberalismens grundprinciper. Jag frågade herr Google om det fanns någon sådan debatt. Han hittade några obskyra inlägg (som mitt) men i övrigt var det tunt. Däremot erbjöd han en intressant tio år gammal artikel om Sabuni i Aftonbladet:

Nyamko Sabuni (FP) är inte bara migrationsminister. Hon är även dotter till en klanhövding i Burundi… Pappan Asule Sabuni var politisk flykting och kom till Sverige 1980. I Burundi var han hövding över en gren av klanen Babembe [bilden visar en Babembesoldat; PE:s anmärkning].

Sabuni beskriver klanen med orden:

– Babembe är stolta, krigiska och mäktiga. (…) Det finns många myter kring oss. En av dem är att inte ens en kula biter på en mubembe, som man kallar en individ inom babembeklanen.

För några år sedan fick Sabuni frågan om hon ville ta över ansvaret för klanen. Hennes pappa började känna sig gammal och ville dra sig tillbaka. Men ministerposten smällde högre för Sabuni.

Nu är hon alltså liberalismens främsta talesperson i Sverige. Men hon kunde lika gärna ha varit klanhövding om den sysslan smällt högre. Man ska nog inte förvänta sig någon djupare förståelse för fundamentala politiska principer.

Min portugisiskalärarinna i Brasilien vek sig dubbel av skratt när jag berättade om detta. Men du har ju rätt, sa hon när hon lugnat sig, det är konstigt om det inte uppstår någon livlig debatt i Sverige. Funderar ni svenskar inte på vad demokrati betyder och vad det finns för kopplingar mellan rättsstaten och våldsmonopolet och sådant?

Det verkar inte så, svarade jag dystert.

Det är väl så folk fungerar, sa hon filosofiskt. När saker funkar bryr man sig inte om att fundera på hur det går till. Det är ungefär som jag och min bil. Jag kör den men har ingen aning om hur motorn är konstruerad.

Men när den stannar blir du hjälplös?

Det var det jag menade, sa lärarinnan, det är därför man ska fundera över demokratins konstruktion medan man fortfarande har lite tid. Säg det till svenskarna!