Mona Sahlin är i rampljuset igen. Och att se intervjun med henne i Expressen TV, och att höra henne prata om sig själv, är som att se rakt ner i en avgrund.

Det började med Toblerone och fortsatte med falska intyg – vad mer som skett vet bara Mona Sahlin. Men en sak är säker, det krävs mycket för att någon ska entledigas från en position inom Socialdemokraterna.

När hon nu intervjuas av Expressens David Baas är det tänkt att hon ska berätta om livvakten, lyxbostaden och de falska intygen. Istället blir det ett mycket märkligt samtal där Mona Sahlin sitter och kisar under lugg och, med utstuderat långa konstpauser efter varje fråga, berättar om hur svårt hon haft det sedan hon ertappades med fingrarna i diverse kakburkar.

Rubriken på intervjun lyder ”Ni har haft er berättelse – nu berättar jag” och den är illustrerad med en bild på en Mona Sahlin som spänner ögonen i läsarna. ”Nu berättar jag och hör sen!” borde det ha stått. För här är det Mona Sahlin som sätter tonen och hon vet vad hon vill få fram. Hon har aldrig varit ohederlig. Inte egentligen. Hon har bara varit ”nonchalant”:

– Mitt stora fel är att vara så nonchalant att jag skrev summor som skulle bli, i stället för de som var. Vilket jag har bett om ursäkt för så många gånger.

Hon ville väl. Hon såg framåt. Hon var entusiastisk och ivrig. Lite nonchalant kanske, men än sen då?

Skulden ligger alltså inte så mycket hos hos Mona Sahlin själv som hos den intoleranta omgivning som inte accepterat hennes ursäkter. I Mona Sahlins egen berättelse. Som också finns i bokform. Och som lyfts inte bara av Expressen utan också i SVT:s pratshow Skavlan och i en dokumentär av Monas gode vän, filmproducenten Benjamin Wolff.

Mona Sahlin ska lanseras igen, helt enkelt. Och det är så obehagligt att det går en kall kåre utmed ryggraden.

Nu menar jag inte att en människa ska straffas för tid och evighet för att han eller hon gjort något dumt, korkat eller ohederligt. Däremot är det nog så att Mona Sahlin borde hållas borta från alla möjligheter till maktutövning. Få politiker har åsamkat medborgarna så mycket skada som hon.

Hennes negativa påverkan på det svenska folket har inte bara med hennes ohederlighet eller, som hon själv kallar det, ”nonchalans” att göra. Hon var en av de första högprofilerade politikerna inom socialdemokratin som öppet kränkte den svenska kulturen, och som slog fast att det är infödda svenskar som ska integreras med nya svenskar, inte tvärtom. Hennes förhållningssätt till det land hon arbetat politiskt för har varit en starkt bidragande orsak till den polarisering som blivit vardag.

Jag kan förstå att det finns bokförläggare som ser dollartecken framför ögonen när de tänker på att ge ut hennes bok, och att snålvattnet rinner på diverse tidningsmakare och hela public service-apparaten när de ser en möjlighet i att få publicera nya följetonger om Sahlin. Men det rättfärdigar inte att hon tillåts breda ut sig på alla massmediala plattformar.

Det spelar ingen roll att hon, med huvudet på sned och med långsam och släpig röst, berättar att hon blev fartblind och korrumperad av makten och pengarna. För vem, mer än de allra mest godtrogna, kan tro att hennes berättelse är självrannsakande och genuin? Jag har lyssnat och tittat på intervjun fler gånger än jag hade önskat och det enda jag kan förnimma är beräkning och slughet.

Mona Sahlin har alltid varit en mästare i att dupera sin omgivning, och åren i politisk exil har inte förändrat den saken. Hon uttrycker och formulerar sig exakt lika tendentiöst nu som hon alltid gjort när hon hungrat efter makt. Hennes påstått öppna berättelse känns som ett listigt uttänkt spel för gallerierna, i ett försök att åter få stå i rampljuset och bli en del av makten. För medborgarnas skull hoppas jag att hon inte lyckas denna gång.