Dan Andersson gjorde det fattiga svenska folkets värld till poesi. Han skrev om vår längtan, vårt vemod, vår sorg och vår religion. Han skrev också om ljus och salighet. Allt i en säregen blandning av enkel folklighet och spröd skönhet. I den simplaste timmerkoja bland utarbetade män kunde drömmar och skönhet få plats. Dan Andersson gjorde svenska folket till ett poesiälskande folk. Tack Dan Andersson för allt du gav oss!

Igår var det hundra år sedan Dan Andersson gick bort. Han dog i sömnen den 16 september 1920 på Hotell Hellman i Stockholm efter att vätecyanid hade använts på hotellet för att röka ut vägglöss. Man hade inte vädrat ordentligt. Dan Andersson dog i sömnen endast 32 år gammal.

Jag älskar Dan Andersson. Jag älskar hans litteratur och hans tonsättningar. Jag älskar hans säregna mystik och hans existentiella glöd. Jag älskar hans vemod, hans längtan, hans mörker men också hans ljus. Det finns inga hämningar i hans dikter. Det är hundra procent poesi. Skriver han om dödslängtan är det dödslängtan som gäller. Skriver han om salighet är det salighet som gäller.

Och skönheten! Det finns en skönhet i hans texter som enligt många är oöverträffad i svensk poesi. Den dikt som kort och gott heter ”Döden” (vilket namn på en dikt!) och som beskriver hur en man sitter ensam vid elden i en skogskoja och talar med mörkrets furste innehåller följande två mäktiga strofer:

Och hans tal var som ängarnas lenaste honung
Och hans ord voro sövande, starka och tunga,
Som när asplöv till avsked om höstarna sjunga
Hördes talet från nätternas vandrande konung.

”Du stirrar mot jorden, som gömmer och söver
Och den är det djupaste, största och sista
Och en gång när ögonen frågande brista
Är jorden det svarta svar du behöver.”

Skogen och naturen är ständigt närvarande hos Dan Andersson. Uppvuxen som han var i Grangärde finnmark i södra Dalarna blev han också till en början kolmilarnas poet. Visst handlar det om skogsarbete i hans litteratur, men det handlar också om naturen själv och om dess roll som gudomlig katedral för de människor som levde i den. Idag har vi kanske svårt att relatera till den känslomässiga anknytning som finns i texterna till naturen och dess skiftningar. I dikten ”Till min syster” handlar det lika mycket om naturen som om den älskade syster han vänder sig till. Det är naturen som ger tröst och livskraft i en prövande tillvaro av fattigdom och nöd:

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
Fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för konungen, en natt för skuggan rädd,
Och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

En av Dan Anderssons mest sympatiska förtjänster är att han tillskriver vanliga arbetande människor en förmåga att uppfatta livets andliga dimensioner. Livet är inte bara arbete och nöd, det är också strävan efter nåd och försoning. Dan Anderssons far var strängt religiös och hela hans litteratur genomsyras av en längtan efter renhet, skuldfrihet och himmelsk salighet. ”Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda / led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull”, sjunger tiggaren från Luossa. Det finns dock en dubbelhet i många av hans dikter där man inte vet om det är förintelsen i döden – icke-existensen – som hälsas som en befriare eller om det är den tilltänkta faktiska tillvaron i ett kristet efter-döden-liv. Som i slutraderna av den storartade ”Tiggaren från Luossa” just:

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
Under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Slutraderna i ”Tiggaren från Luossa” visar också på Dan Anderssons modernitet. För vad ”betyder” dessa rader egentligen? Inte så mycket kanske. Modern poesi ska inte alltid läsas bokstavligt. Den förmedlar bilder som i sin tur ska väcka associationer och känslor. Det finns naturligtvis inga ”höga sånger” att lyssna på i en tillvaro av icke-existens. Men de höga sångerna är ett uttryck för den salighet som diktens huvudperson längtar till och som han på något sätt associerar med något som ska komma efter livet.

Och apropå ”sångerna”. Det måste nämnas att Dan Anderssons folkliga popularitet till stor del har kommit av att många av hans dikter blev till sånger. Han tonsatte själv några av sina texter (kanske allihop, men i så fall finns inte tonsättningarna kvar). ”Till min syster” och ”Jungman Jansson” är två dikter med anmärkningsvärt framstående melodier som Dan Andersson själv har komponerat.

Den säregna blandning som finns i Dan Anderssons texter av enkel folklighet, stark andlighet och spröd skönhet gör honom till något unikt i vår litteratur. Det finns också en modernistisk mystik vars motsvarighet man kanske måste gå till den franske 1800-talspoeten Charles Baudelaire (som Dan Andersson för övrigt översatte) för att hitta. En påverkad ung man kan plötsligt se syner och få insikter som vanligtvis hör till religionens och andlighetens allra subtilaste domäner. I ”Gillet på vinden” – som inleds: ”Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst” (vilken diktrad!) – får diktarjaget besök (åtminstone i fantasin) av den nyligen avlidne timmermannen Jonatan Jonson. De tillbringar natten tillsammans med öl och vin och Jonson berättar om livet på andra sidan. När denne till slut har avslöjat något om den sällhet som väntar där ute ”i rymderna bland stjärnor av alla de slag” sitter diktarjaget och hans besökare och inväntar gryningen tillsammans:

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
Och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
Och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,
Och sakta, sakta dracks han upp av månens strömmande sken.
Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,
Och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.

Dan Andersson gjorde vårt svenska folk till ett poesiälskande folk. Han skapade enastående skönhet av vårt gemensamma förhållande till arbete, natur och religion. Han fick aldrig något erkännande under sin levnad. Han fick folkets postuma kärlek istället.

Tack Dan Andersson för att du gjorde vår värld till poesi! Tack för att du lärde oss att älska det höga, det sköna, det vackra och veka!