Riksdagen har öppnat igen efter sitt långa sommarlov och på onsdagen sände P1 direkt från debatterna. Det gjorde mig deprimerad. Jag önskar verkligen att jag kunde känna förtroende för de folkvalda, men det gör jag inte. Det enda jag hör, när jag lyssnar på dem, är tomma floskler – utstuderat ordbajseri som används för att ge sken av en handlingskraft och en kompetens som inte finns där.

Det där gäller inte bara regeringspartierna. Att höra Annie Lööf orera om den grova brottsligheten, om våldtäkter och förnedringsrån, som om hon skulle vara kapabel – eller ens besitta viljan – att göra något åt saken får mig att må fysiskt illa. Med tanke på hur ivrigt hon efterlyst fri invandring är det direkt pinsamt att hon idag står i riksdagen försöker låta som om hon bryr sig om tillståndet i Sverige. Tror hon att vi har glömt hennes inställning till gränskontroller?

”Förundrad över det tragiska faktum att samtliga riksdagspartier utom C säger ja till gränskontroll och därmed nej till EU:s fria rörlighet”, skrev hon på Twitter i november 2015.

Och nu står hon alltså där och påstår sig vilja få bukt med den grova kriminalitet som delvis är en följd av den politik som hon själv varit med och jobbat fram. Det äcklar mig.

Annars handlade onsdagens riksdag mest om den avgående Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets omåttligt populäre ledare. Han hyllades av sina politikerkollegor och fick allt från förkläden och kakrecept till gåvor i sitt namn donerade till olika välgörenhetsorganisationer i avskedspresent. Han är ju så fin, Jonas Sjöstedt. Det sa statsministern och alla andra också, för den delen. För Jonas Sjöstedt har verkligen stått upp för allas lika värde. Hans värdegrund är så himla stabil.

Ursäkta mig, men det där är ren lögn. Jonas Sjöstedts värdegrund är tvärtom full av sprickor.

Ta bara detta med hedersvåld, där Sjöstedt under hela sin tid som partiledare varit ytterst ovillig att alls tala om verkligheten för de hedersutsatta flickor, pojkar och kvinnor som lever i vårt land. Han och hans parti har hela tiden jämställt hedersvåld med det de kallar ”våld mot kvinnor”, och vägrat att koppla det till etnicitet och kulturell bakgrund. Inte ens idag är partiet tydligt med var de egentligen står i frågan, eller var deras lojalitet ligger. På deras hemsida, som uppdaterades så sent som i juli 2020, står ingenting om etnicitet men desto mer om klassklyftor.

Vänsterpartiet har dessutom, under Jonas Sjöstedts ledning, lierat sig med islamister. När vänsterpartisten Amineh Kakabaveh kritiserade representanter för Unga muslimer och studieförbundet Ibn Rushd för att de anmält Sveriges arbete mot hedersförtryck till FN vände partiledningen ryggen åt henne. Sjöstedt valde alltså att göra gemensam sak med demokratifiender som vill att hedersvåld ska bli norm i Sverige. Vad har man för värdegrund då?

Det här nämndes förstås inte när riksdagspartierna tog farväl av Jonas Sjöstedt i onsdags. Sprickorna i värdegrunden är det ingen som vill låtsas om. Varken när det gäller Sjöstedt, Lööf eller någon annan i den politikeradel som står i riksdagen och firar in höstterminen med att ta i för kung och fosterland för att verka förtroendeingivande. Istället låtsas alla som om de alltid tyckt exakt det de låtsas tycka idag. Nu jäklar ska det hända något! Nu ska vi ta ansvar!

Det tror jag när jag ser det.