PATRIK ENGELLAU: Ett ymnighetshorn

Världens andligt ledande kultur har åtminstone sedan andra världskriget varit USA och med andligt ledande avser jag inte alla de tekniska landvinningar som Amerika presenterat för världen – det löpande bandet, kopiatorn, transistorn och sådant där – utan förvandlingen av synen på människan och därmed på våra föreställningar om varandra och om lämpliga sätt att leva och försörja sig.

Tänk dig ett reklamblad för livet som för hundra år sedan föreställdes för de oroliga själar som svävade omkring i universum och sökte efter ny boning i en nyfödd människokropp (ja, det går till så, odödliga själar utan kropp simmar runt i etern och letar efter en ledig kropp på väg att födas, för själarna känns det lite som att jaga efter en taxi i regnväder). Inte mycket annat kunde utlovas än en karg existens där överlevnaden i stort sett handlade om hur den nyfödde efter föräldrarnas inledande omsorger lyckades förvalta sig eget liv. Han kanske gick till sjöss och drunknade i Nordsjön eller läste på Hermods för att bli ingenjör på fabriken. Livet var om inte en jämmerdal så i alla fall en strid där utfallet normalt berodde på den enskildes egna val och ansträngningar. Jordelivet skämdes inte att förinta den som inte hjälpte sig själv. Darwin kallade detta kampen för tillvaron.

Dagens motsvarande reklamblad som används för att locka ensamma irrande själar att söka sig en människohamn har ett helt annat erbjudande. Den nyinstallerade själen kommer nu snarare till ett all inclusive-upplägg som är inrättat för omhändertagande av svaga människor. Alla människor antas vara svaga. Amerikanska akademiska tänkare har nämligen uppfunnit en ny människa, den kränkta, förtryckta och diskriminerade människan.

Det är inte första gången i världshistorien som en rörelse fått för sig att skapa en ny sorts människa, men det stora är att amerikanerna ser ut att bli de första som lyckas. Jesus gjorde ett djärvt försök men nådde inte ända fram. Mänskligheten blev aldrig så där god och kärleksfull som Jesus hade räknat med. Stalin var en annan föregångare som hade ambitionen att göra om ryssen till sovjetmänniska, en person som var perfekt anpassad till det kommande kommunistiska lyckoriket (alternativt hjärntvättad till att uppriktigt tro att detta rikes fasor verkligen utgjorde sann lycka).

Det stora intellektuella genombrottet hos de amerikanska psykologerna och samhällsforskarna kom när de insåg att mänskliga svagheter i verkligheten inte var någon sorts handikapp som borde botas och i bästa fall förmås att försvinna utan tvärtom kunde förädlas till en fin livsuppgift både för forskarna och de svaga människorna. Människor skulle inte uppmuntras till förkovran utan tvärtom uppmuntras att vredskas över att tillvaron djävlades med dem. Till exempel skulle man inte betrakta vanartiga barn som ouppfostrade och försöka lära dem att veta hut utan i stället se dem som oskyldiga offer för nyupptäckta psykiska syndrom eller för strukturella defekter i det samhälle där ett stökigt barn vuxit upp.

Genom denna obetydliga förskjutning i basantagandet avseende människans karaktär – det vill säga att sluta betrakta henne som sin egen lyckas smed och i stället se henne som ett offer för allehanda olyckliga omständigheter – kunde en helt ny värld byggas med samma byggstenar som i det angivna exemplet. Byggstenarna är tre: forskarna som uppfinner diagnoserna och behandlingsformerna, de olika skötarna som är systemets administratörer såsom exempelvis socialassistenter och lärare samt slutligen de svaga människorna själva som kan göra mycket på egen hand för att inskärpa sin svaghet och sina behov av kompensation, till exempel att vandalisera och bränna bilar och hela kvarter så som för närvarande sker i USA.

Denna nya människosyn med tillhörande samhällsfilosofi är troligen oändligt utvecklingsbar. Man kan börja med att bestämma att kvinnor är förtryckta och diskriminerade. Bara på denne enda lilla idé kan det byggas industrier av åtgärder, diskussioner, forskning, behandling, familjegräl, universitetsbyggnader, böcker, kompensatorisk politik, jämställdhetsorganisationer, politiska partier och så vidare.

Sedan kommer någon på att framgången med kvinnorna kan kopieras med likartade resultat även för andra grupper, till exempel svarta och transpersoner. Efter ett tag är det bokstavligen bara fantasin som sätter gränserna för hur många slags kränkningar och förtryck och utsatta grupper det kan finnas. Tänkandet befinner sig under utveckling. Ännu har de amerikanska forskarna inte slutgiltigt fastställt hur många mänskliga kön som finns, alla naturligtvis förtryckta utom en och annan vit heterosexuell man som inte råkar vara dyslektiker eller överfet. Vart och ett av dessa ännu oupptäckta kön kan bilda grund för oanade mängder av förbittrad energi. Det finns hur många oexploaterade diskrimineringsgrunder som helst som bara väntar på sin upptäckare i form av en karismatisk figur, en Greta Thunberg, som fäster världens ögon på någon särskild defekt så att de drabbade kan bilda aktivistgrupper och driva sitt ärende. Tänk på alla rödhåriga, kortvuxna, smällfeta, illaluktande. Idag kanske de inte ens vet om att de i själva verket inte är defekta utan förtryckta så utvecklingspotentialen är hisnande.

När den febrila jakten på nya, lovande diskrimineringsgrunder väl kommit igång har forskningen fått ett svårt problem på halsen. I grunden för hela ruljangsen, om vi bortser från försörjningen till forskarna och administratörerna, ligger tanken att de offren ska ha någon sorts kompensation eller upprättelse eller i varje fall behandling. Närmast till hands ligger något ekonomiskt, om inte kontanta bidrag så andra offentliga insatser som likafullt kostar pengar. Hur ska man veta vilka diskriminerade människor som förtjänar mest uppmuntran? En av de faktorer som komplicerar kalkylerna är att många förtryckta människor är utsatta för multipel diskriminering. Tänk dig en same som är halt och dessutom har adhd. Ska han få fler eller färre offerpoäng än en enarmad utfattig transvestit från Mali?

För att koppla ett grepp på detta kniviga spörsmål myntade den hyllade amerikanska professorn Kimberlé Crenshaw (bilden) från UCLA, Columbia, Cornell, Harvard, Stanford och några andra amerikanska universitet begreppet intersektionalitet som handlar just om multidiskriminering. Hur man på ett rättvist sätt ska kunna fördela förtryckspoäng är emellertid fortfarande olöst.

Hela detta tänkesätt – som kallas wokeism i USA men jag föredrar att kalla politisk korrekthet – gör stadiga framsteg. Skolpolitikerna i USA:s största (och tokigaste) delstat, Kalifornien, är precis på väg att sätta PK-tänkandet på skolschemat i de delstatliga skolorna. ”Inom ramen för Etniska Studier är forskarna ofta mycket kritiska mot det kapitalistiska systemet eftersom forskningen har visat att ursprungsfolk och rasifierade är orättvist exploaterade” citerar The Wall Street Journal med fasa den kaliforniska läroplanen i en ledare och uppmanar den kaliforniska kongressen att genast avstyra dumheterna. (Om du vill veta mer om planen kan du läsa här och då troligen stöna över att den amerikanska byråkratin inte står den svenska efter.)

Patrik Engellau