DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den de geerska representationsreformen, som skulle beröva prästerskapet dess ställning som riksstånd, medförde slutligen, att strävandet kröntes med framgång. Vid 1862–1863 års riksdag, som fick mottaga representationsförslaget, fattades nämligen med anledning av en kunglig proposition ett beslut, som 16 november 1863 sanktionerades genom kungliga förordningen angående allmänt kyrkomöte, och i sammanhang med den nya riksdagsordningens antagande grundlagsfästes själva kyrkomötesinstitutionen i regeringsformen.

Representationsreformen beslutades i december 1865 av Sveriges ståndsriksdag under Riksdagen 1865–1866. Den trädde i kraft efter riksdagens avslutande den 22 juni 1866. Den innebar att ståndsrepresentationen avskaffades och att 1810 års riksdagsordning ersattes med 1866 års riksdagsordning. Reformen ersatte ståndsrepresentationen med två separata kamrar, Första kammaren, vald av landstingen och Andra kammaren, vald i direkta folkval och med en kortare mandatperiod än Första kammaren, men avsåg inte förändra kungens och riksdagens inbördes förhållande. Den innehöll dock två nyheter, som påverkade maktbalansen.

Det allmänna kyrkomötet bestod av lika många prästerliga ledamöter som lekmannaledamöter och skulle på regeringens kallelse samlas åtminstone vart femte år under ärkebiskopens ordförandeskap, vilket skedde första gången 1868. Biskoparna var självskrivna ledamöter och fram till 1970 hade de teologiska fakulteterna vid Lunds och Uppsala universitet två representanter vardera. Justitieministern och ecklesiastikministern hade yttranderätt.

Diktaren Viktor Rydberg invaldes som lekmannaombud av Bohusläns norra valkrets i det första kyrkomötet.

Utdrag ur boken Viktor Rydberg, hans levnad och diktning av Karl Warburg (1913):

År 1868 invaldes Rydberg till sin egen överraskning såsom lekmannaombud av Bohusläns norra valkrets i det första kyrkomötet; det skedde på lotten och under stor splittring bland elektorerna. Inom stiftets schartauanska kretsar väckte händelsen fullkomlig förskräckelse och betraktades som en överrumpling, vilket den väl i viss mån också var. Jag minnes mig ha läst ett brev från Pontus Wikner, som då vistades i Foss pastorat, vari han skildrar den bestörtning, som grep vissa lager av befolkningen, när valet där blev bekant; man rent av framställde Rydberg såsom Apokalypsens vilddjur och ansåg världens yttersta stund vara slagen, då själva det rättrogna Bohuslän kunnat välja en slik man.

Valet blev också överklagat av lekmän som härvid likväl gingo prästernas ärenden, man påstod att Rydberg såsom stående på hedendomens grund icke vore valbar till ett svenskt kyrkomöte och begärde att valet skulle upphävas. Emellertid blev valet beståndande.

Hans verksamhet i kyrkomötet torde å ena sidan knappast hava motsvarat de djärvt spända förhoppningarna hos dem, som väntade en ljungande ”reformator” och ”agitator”, men å andra sidan icke heller ha bekräftat farhågorna hos dem, som i honom sågo en kristendomsfiende.

Fortsätt läsa Viktor Rydberg, hans levnad och diktning här