Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.

Det som får idéer att så småningom förvandlas till något stort och förhoppningsvis nyttigt för mänskligheten – till exempel ångmaskinen, ett nytt dataspel, radion, pingstkyrkan och relativitetsteorin – är att någon eller några människor lägger ned modersliknande kärlek och omsorg på att hålla idéerna vid liv, se till att de får mat och värme och kärlek så att så småningom ska kunna stå på egna ben.

Sådana idévårdare – som på gott och ont är samhällsförändringarnas rallare – har mycket olika motiv. En del drivs av upptäckarglädje, andra exempelvis av lusten att tjäna pengar. Men en sak är uppenbar för mig och det är att det först kan bli liv i en dödfödd idé – alla idéer är alltså dödfödda – när en större eller mindre grupp människor finner sig ha glädje av idén och är villig att finansiera dess uppehälle och utveckling. Inga idéer lever på luft.

Det var ett långrandigt sätt att inleda en text som egentligen handlar om PK-ismens sociala bas. PK-ismen är en med åren alltmer sofistikerad och välutvecklad politisk ideologi. I grunden består den till exempel av ett antal avdomnade idéfragment som överlevt som tusenårigt DNA från nedkylda mammutskelett, i det här fallet halvbegripliga tankar som en gång presenterats av filosofen Nietzsche men sedan legat i träda, eller av tankegods som återfunnits i Karl Marx oanvändbara kvarlåtenskap. Sedan kommer det en fransman som heter Foucault och dunkelt som en pytia uttalar satser om att det inte finns någon sanning.

Att det ur denna livlösa mög faktiskt utvecklats ett samhällsfarligt men storslaget ideologiskt system beror, enligt min uppfattning, bara på entusiasmen hos ett växande antal idévårdare, framför allt vid världsberömda amerikanska högre lärosäten som Harvard och Stanford och UCLA. Under årtionden sedan andra världskriget har där tänkts de tankar och där skrivits de böcker som numera styr västvärldens tänkande. Det var så vi lärde oss att det inte finns någon skillnad på män och kvinnor och att det för övrigt existerar ett oklart antal övriga kön, att barn inte behöver lyda auktoriteter såsom lärare, att vita människor har en skuld till alla andra människor på grund av slaveriet, att alla människor har lika värde, att den som vägrar erkänna sig vara rasist just därför är rasist eftersom rasismen är strukturell i västerlandet.

Har du tänkt på vilken vidunderlig apparat, vilken jättekyrka, som behövs för att formulera, förfina, förpacka och distribuera denna ideologi? Det räcker inte långt med några amerikanska universitetsprofessorer, det behövs tidningar, TV-kanaler, bokförlag, radioredaktioner, aktivister och NGO:er. Idéer lever som sagt inte på luft.

Min obetydliga och självklara poäng som otvivelaktigt redan slagit dig många gånger är att någon måste betala för allt detta. Den som betalar för detta gör det rimligtvis för att han tycker sig få valuta för pengarna. Det är förstås skattebetalarna som betalar. Men de betalar inte frivilligt utan det krävs att staten skickar ut sin skattefogde för att hämta pengarna med våld om det skulle behövas. Uppenbarligen är det staten som är angelägen att göda PK-ismen. Nio miljarder kronor om året till statens etermediebolag bär syn för sägen.

Men varför är politikerna, som ju styr staten, så angelägna om att PK-ismen ska bli den överlägset dominerande ideologin i Sverige? Jag är alltmer övertygad om att det beror på att varje enskild trossats inom PK-ismen – som mer liknar religion än normal sekulär ideologi – medför behov av nya eller förstärkta politiska insatser, det vill säga mer makt till politiker.

Jag håller med om att detta är ett vidlyftigt påstående från min sida. Hjälp mig gärna att försöka falsifiera teorin genom att lyfta fram PK-idéer som inte har någon sådan funktion. Allt PK som jag kan komma på nödvändiggör politiska ingrepp eftersom PK förkunnar motsatsen till det som skulle uppstå av sig själv utan ingrepp ovanifrån. Om staten inte reglerade föräldrapengen så kanske föräldrarna skulle fördela barnomsorgen enligt andra principer än vad genusvetenskapen kommit fram till. Invandringen skapar hur många behov som helst av långtgående offentliga insatser och alltmer styrning av medborgarnas tillvaro. Klimatångesten driver staten in i ett megaäventyr av sovjetisk djärvhet för att utan någon trovärdig plan – och framför allt utan något tydligt folkligt stöd – göra om hela samhällets system för att producera och använda energi. Barnkonventionen gör att barnens perspektiv, som tolkas av de sociala myndigheterna, implementeras i svensk lag vilket medför en förflyttning av makt från det civila samhället till politiken.

Jag menar att man medvetet måste blunda för att inte se detta. Men jag kan som sagt ha fel.